Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-12-15 12:49

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/blogg/framstegsbloggen/2015/01/09/fler-krig-frihetshatarnas-krig/

Framstegsbloggen

Fler krig – frihetshatarnas krig

Krigsorsak i vår tid: Kamp mot kvinnors rätt att bestämma över sina liv. Foto: AP

För några dagar sedan kom den senaste årssammanställningen från konfliktforskarna vid Uppsala universitet, och den var ingen munter läsning. Antalet krig, definierat som en väpnad konflikt med minst 1 000 döda i strid under ett år, var 2014 större än någon gång sedan millennieskiftet, elva stycken, och ökningen från de sju krigen 2013 var också den största på 15 år.

Det är statistik som framstegsfantaster som jag själv ska vara ytterligt ödmjuka inför. Man kan inte tona ned betydelsen av ökande konfliktnivåer, oavsett hur rimliga ens argument är, hur många gånger som helst utan att det framstår som först cyniskt och till slut patetiskt.

Jag lovar att alltid hålla den tanken levande. Så jag ska inte tona ned något. Jag vill bara upprepa ett perspektiv jag brukar anlägga i det här sammanhanget (se exempelvis här) samt göra en mycket aktuell koppling.

Ännu tål det att påpekas att krigen var fler så sent som 1999. Och antalet döda i krig är trots Syrien fortfarande flera gånger lägre än de högsta nivåerna för några decennier sedan. Kriget mellan Etiopien och Eritrea 1998-2000 skördade årligen fler dödsoffer än alla krig 2014.

Sedan 1945 har det förekommit fullskaliga krig i alla världsdelar utom Antarktis. Var fördes krigen 2014? Inget i hela västra hemisfären, inget i Ostasien, ett i Europa (det räknas kuriöst nog som två i forskarnas sammanställning), tre i Afrika och sex i Mellanöstern och den muslimska delen av Sydasien. Drivande bakom åtminstone fem av de elva krigen var islamistisk extremism. I ytterligare ett par var detta en viktig och tilltagande faktor. I Ukraina saknades den islamistiska komponenten, men i den blodiga delen av kriget, den som fördes i Donetskbäckenet, var extremistgrupper av annat slag drivande.

När det moderna livet till slut tränger in i de politiska och sociala strukturerna i de samhällen som sist anträder globaliseringsresan tycks det ibland ske under våldsamma konvulsioner. Till dessa modernitetens eftersläntrare hör av allt att döma arabvärlden, delar av den övriga muslimska världen (inte hela, måste påpekas) och Ryssland.

Det finns förvisso kristna och buddistiska grupper som genomför bestialiska dåd i dag, och det är lätt att glömma bort att vi för trettio fyrtio år sedan främst förknippade terrorism med extremvänster i Italien och Tyskland eller separatister i Irland och Spanien. Men vår tids i särklass blodigaste och mest utdragna konflikter är de där islamistisk extremism i högre eller lägre grad är drivande. Även om IS försöker tillskansa sig ett geografiskt område för att där grunda ett kalifat handlar dessa nya konflikter egentligen inte om landområden. De handlar om skräcken för samexistens över kultur- och religionsgränser. Skräcken för gräns- och normupplösning. Skräcken för att världen ska befolkas av sju miljarder individer i stället för några få lättplacerade grupptillhörigheter. Kort sagt skräcken för ett upplyst liv. Därför är det vedervärdiga illdådet mot Charlie Hebdos redaktion i Paris på många sätt en del av dagens stora väpnade konflikter.

”Man kan säga att moderniseringen splittrar alla samhällen mellan dem som vill acceptera och de som vill vidmakthålla traditionella värderingar”, resonerar Uppsalaprofessorn i freds- och konfliktforskning Peter Wallensteen i en mejlkonversation med mig. ”Alltså får vi ett läge med delade samhällen och konflikter som bara delvis följer etniska, religiösa och ideologiska gränser.”

En av de tydligaste skärningspunkterna i den här dragkampen mellan modernitetens anhängare och de som vill bromsa, menar Wallensteen, är kvinnors ställning.

Det är en klok analys. I en tankeväckande krönika i SvD nyligen beskrev företagaren Kirsten Åkerman hur hon talat inför en grupp kvinnliga afrikanska jordbruksföretagare i Kampala och plötsligt överrumplats av frågan ”Men vad ska vi göra med pojkarna?” Det visade sig vara en mycket relevant fråga för flera av åhörarna. Ett av de mest trängande problemen just nu var nämligen att terrornätverk som al-Shabab och Islamiska staten rekryterar tonårspojkar i deras byar. En av kvinnorna berättade:

”Hos oss har vi startat ett nätverk där vi har kontakt mellan gårdarna för att få de unga killarna i jobb, vi försöker identifiera dem med hjälp av föräldrar, syskon, lärare och så erbjuder vi jobb och hoppas att de ska sluta gå upp på nätet och läsa den där skiten som al-Shabab och IS lockar dem med.”

Ge omgående kvinnorna i högriskländerna mer inflytande. Mycket mer inflytande.