Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Framstegsbloggen

Öknar och hav: Kört är det inte

TT-FORSK-MANETER 2

Bevisen för att manetblomning beror på mänskliga aktiviteter är svaga, enligt en ny metastudie. Foto: TT

Fastgjutna föreställningar om sakernas tillstånd kan vara svåra och tidsödande att bända upp, i synnerhet om det finns aktörer som bundit karriärer vid föreställningarna i fråga.

Idén om ökenspridning etablerades för fyrtio år sedan och har varit så framgångsrik att den gett upphov till en hel FN-organisation och ännu är allmänt omhuldad, trots att den kunde vederläggas för 15-20 år sedan. Jag har tidigare skrivit om geografiprofessor Ulf Helldén och hans forskargrupp som från tidigt 1980-tal gjorde satellitmätningar och markobservationer och snart kunde konstatera att det inte fanns någon ökenspridning. Det fanns en förgröning. De var själva så förvånade över sina resultat att de misstrodde dem och mätte om. Men det var så det var. Efter en lång torrperiod som kulminerade för 35 år sedan bredde växtligheten ut sig i ökenområdenas gränstrakter, som Sahel, Kalahari och Gobi.

Det här rönen har knappt synts i svenska medier. De har betraktats som kontroversiella, gissningsvis för att de bråkar med paradigmet om människoskapade miljöhot. Men i veckan berättade P1:s vetenskapsredaktion att nya forskningsresultat är på gång som bekräftar tidigare studier av bland andra Helldén: Ökenspridning är en myt, vad som pågår är en ökenkrympning. I forskarvärlden är kontroversen kring detta borta. Är medierna i kapp nu?

Min mest förenklade slutsats om miljöproblemen i världen brukar vara att det mesta är på rätt väg men att vi länge än behöver hålla ett mycket vaksamt öga på två saker: klimatet och haven. Som läsare av denna blogg vet är jag dock inte sen att framhålla motbilder mot katastrofscenarier även på dessa båda områden. Här kommer en till:

För några veckor sedan publicerades en metastudie i den brittiska vetenskapstidskriften Bio Science som tar det ambitiösa greppet att kritiskt granska all vetenskaplig rapportering om tillståndet i haven. De åtta forskarna under ledning av en australisk marinbiolog konstaterar att de berättelser som sprids om omfattande och människoskapade havsskador ”driver fram en pessimism” som kan få folk att tro att haven redan är bortom räddning. Men när de nagelfar beskrivningar av miljöproblem som ges stora och svarta rubriker i såväl vetenskapliga studier som i medier finner de att många katastroflarm vilar på bräcklig grund.

Det finns havsmiljöproblem som otvetydigt är globala, har svåra negativa effekter på ekosystem och är skapade av människan. Det mest uppenbara är överfisket. Men en rad larm har överdrivits: förödande manetblomningar (explosionsartad förökning av maneter), skadlig algblomning, bottendöd på grund av syrebrist, kollapser på grund av invasiva arter (arter som nyligen kommit till havsområden där de inte ”hör hemma”) och minskning av koraller och skaldjur på grund av försurning (se även här). Bevisen för att de här problemen skulle vara såväl människoskapade som världsomfattande och orsaka stor skada för ekosystem är osäkra till svaga, skriver gruppen.

Den ovanliga metastudien, som också refereras i Nature, pekar ut såväl tidnings- och tv-reportage som ett antal mycket välciterade forskningsstudier som alltför svartsynta. Huvudförfattaren Carlos Duarte säger sig räkna med att få utstå bannor för att ha skrivit det som en längre tid endast sagts mellan skål och vägg. Det har han också fått. Forskare som Duarte kallat domedagsprofeter anklagar i sin tur honom för att hamna i samma fälla fast med omvända förtecken: att överdriva bilden av hotbilder.

Så varför ta fram en sådan här studie? Jo, Duarte och de andra rapportförfattarna är bekymrade över att många av deras kollegor och medieföreträdare hamnat i ett grupptänkande som på sikt kan äventyra trovärdigheten i havsforskningen. Precis.