Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-08-20 07:36

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/blogg/framstegsbloggen/2015/04/17/mellan-asiktskorridorens-spegelvaggar/

Framstegsbloggen

Mellan åsiktskorridorens spegelväggar

Behagligt ställe att uppehålla sig på. Foto: AP

Ibland blir jag sorgsen över vår oförmåga att lyfta oss över oss själva. Vi tillåter oss att bli våra egna världsbilders fångar. Vi vandrar obekymrat runt där i våra spegelsalar av konfirmeringsbias och ser till att få våra åsikter bekräftade. Hur ofta släpper vi ned axlarna, lägger ifrån oss rödpennan och lyssnar med öppet sinne på motargument? Hur ofta byter vi position därför att vi tagit in bättre argument? Hur ofta gör vi det med den glädje det rimligen borde innebära att man fått ynnesten att bestås med nya värdefulla insikter? Inte särskilt ofta. Att låta sig överbevisas borde höra till livets höjdpunkter, i stället är det något av det svåraste som finns.

Öppenhet förväxlas ibland med ryggradslöshet, vansinnigt nog. En tänkande öppen människa kommer naturligtvis att landa i en viss uppfattning och ligga närmare vissa personer än andra, men den springande punkten är att åsikter måste få vara preliminära och inget man låser in i kassavalv.

Vi har väl alla genomlidit en ändlös rad av förutsägbara debatter där man kan bocka av de förväntade åsikterna från deltagarna på förhand (under en riksdagsdebatt om statsbudgeten måste man ha luktsaltet till hands). Jag började senast grubbla över konfirmeringsbias när jag läste en artikel av den brittiska politiska filosofen John Gray, som gjorde anspråk på att mosa Steven Pinkers rön om det minskade våldet. Det gjorde den inte, den anförde mest anekdotisk bevisföring och halmgubbeargument (varför har halmgubbe blivit så inne plötsligt, är det det nya foliehatt?). Texten gav mest känslan att Gray inte upplever att det är som Pinker säger och i grund och botten att han faktiskt inte vill att det ska stämma att våldet minskat, eftersom det strider mot hans gissningsvis rätt misantropiska (eller realistiska, som en del vill beskriva misantropin) världsbild.

Diskussionerna ”för” och ”emot” den faktiska våldsutvecklingen i samhället påminner en del om klimatdiskussionen. Det finns fortfarande de som är övertygade om att uppvärmningen inte ens på marginalen kan ha med de mänskliga utsläppen att göra, och det finns fortfarande de som är tror att det är klarlagt att ytterligare hundra miljondelar koldioxid i atmosfären kommer att förgöra jorden. Själv har jag i många år envist påpekat hur stora osäkerheterna är i prognoserna, vilket exempelvis uteblivna extremväderförändringar och dämpad uppvärmning visat. Men jag har aldrig velat måla in mig i ett hörn, och jag hoppas att den som ser min pensel vara på väg att slabba över den sista reträttvägen hojtar åt mig. (Jag har getts olika epitet i den här frågan, och folk får gärna kalla mig vad de vill, bara inte ”förnekare” eller ”alarmist”, vilket vore lika bisarrt i båda fallen.)

Klimatfrågan är ett spegelsalarnas Schlaraffenland, oavsett i vilken tunna man hoppat. I en radiointervju häromdagen använde medieprofessorn Jesper Strömbäck mycket riktigt klimatpolariseringen som ett exempel på det tilltagande bekymret med att allt fler hamnar i ”filterbubblor”: I störtfloden av information, där alla måste sålla, ratar allt fler de breda nyheterna och väljer bara informationskällor som passar in fint i deras egna åsiktskorridorer.

Strömbäck har just färdigställt en underlagsrapport till demokratiutredningen. En av hans slutsatser är att den sociala sammanhållningen och demokratin hotas om folk har helt olika uppfattning om hur verkligheten ser ut. En gemensam världsbild är viktig för demokratin, och det var den före internet, menar han.

Det är nog sant att bilden av vad som försiggick i riket var mer likartad när det fanns två tv-kanaler och ett begränsat antal morgontidningar, men det var då förstås löjligt viktigt att den världsbild alla fick sig serverad var korrekt, eller åtminstone den mest relevanta för de medborgare som skulle rösta. Var den det? Folk kanske inte tittade på Hylands hörna och TV-Nytt för att de tyckte det var da shit utan för att det var vad som bjöds?

Strömbäck gör i sin rapport ett konstaterande om de traditionella medierna som jag tycker är centralt: ”De frågor eller händelser som passerar mediernas nyhetsvärderings- och nyhetsurvalsprocesser och rapporteras om är bara en liten bråkdel av allt som faktiskt sker och som skulle kunna rapporteras som nyheter. Det mesta filtreras bort, och sannolikheten att människor – utöver de specialintresserade och direkt berörda – ska få vetskap om sådant som medierna inte rapporterar om är mycket liten.” Min slutsats av detta är att man kanske inte behöver få panik över att färre följer traditionella medier. Strömbäcks slutsats är en helt annan.

Filosofen Karl Popper fick aldrig uppleva internet, men han skulle förmodligen ha jublat över dagens alla möjligheter till motbilder och källgranskningar. Han ansåg att forskare skulle ägna mer tid åt att falsifiera sina teorier än bekräfta dem.

Tänk om det är en vinst för demokratin att vi inte har en lika strömlinjeformad världsbild som förr?

Tänk om de nya parallella medievärldarna inte hindrar att åsikter faktiskt tillåts vara preliminära?

Jag måste medge att det känns som om Strömbäck har visst fog för sin oro för demokratin. Känns, alltså, för förklaringen kan ju vara att han och jag är två förstockade farbröder som ännu inte ser nya överströmningsmönster. Att vi inte förstår hur man kan ta sig ur en åsiktskorridor djup som en skyttegrav betyder ju inte att inte framtidens medborgare kommer att hoppa mellan dem lätt som fjädrar. Men en smula bekymrad för polariseringen är jag. Tills dess motkraft har påvisats.

PS 1: Det finns en fantastisk Wikipediaartikel som sammanställt över 40 fula argumentationsknep, med allt från äpplen och päron-felet till argumentum ad Hitlerum. Efter att ha läst den känner jag att jag knappt vågar öppna munnen i nästa diskussion.

PS 2: Ett halmgubbeargument innebär att man gör en karikatyr av motståndarens argument och angriper det i stället för det besvärliga riktiga argumentet. D.S.