Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-12-15 15:26

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/blogg/framstegsbloggen/2015/06/17/bakslag/

Framstegsbloggen

Bakslag!

Krigen i världen 2014. Ukrainakriget delas in i tre delkonflikter, varav två i fjol klassades som fullskaliga krig.

 

Man måste känna igen ett bakslag när man ser ett, och om inte den senaste årssammanställningen från Uppsalas konfliktforskare hamnar i den kategorin saknar begreppet mening. Ökningen av antalet krig och döda i krig mellan 2013 och 2014 är den största motgången för mänskligheten på flera decennier. Finanskrisen? Folk dör inte i tusental av knackig ekonomi.

Det var uppenbart för alla mediekonsumenter att fjolåret var ovanligt konfliktfyllt, men siffrorna är ändå överraskande dystra: Antalet väpnade konflikter ökade från 34 till 40, och antalet fullskaliga krig, definierade som minst 1.000 döda i strid under ett år, från 6 till 11. Båda siffrorna är de högsta sedan 1999, och krigsökningen är som andel räknat den största sedan 1960-talet. Det är mindre än tio år sedan vi hade de lägsta konfliktnivåerna som någonsin uppmätts, men i dag gråter statistiken blod.

Med detta sagt återstår att försöka förstå vad det är som händer. Ser vi nu början på slutet för vår gemensamma civilisation? Ändå inte, trots allt, och det finns förslagsvis fyra skäl till det:

1. Titta på kartan ovan. De flesta av konflikterna ligger geografiskt koncentrerade. Det pågår inga fullskaliga krig i östra eller sydöstra Asien, i någon del av Amerika, i Europa utanför östra Ukraina eller i södra halvan av Afrika. Professorn i freds- och konfliktforskning Peter Wallensteen talar om regionen Persiska viken–östra Medelhavet–Svarta havet som särskilt bekymmersam i dag.

Arabiska våren var förstås en regional vändpunkt, som innebar att en diktatoriskt upprätthållen, det vill säga icke uthållig, stabilitet upphörde. Sorgligt nog har man inte lyckats undvika de kaotiska mellanleden på den farofyllda förflyttningen mellan traditionellt/auktoritärt samhälle och modernt/pluralistiskt samhälle. Klanvälden har bidragit till att mejsla fram nya konfliktytor.

I norra kanten av den region Wallensteen ringar in ligger det tidigare konfliktfyllda och ännu skakiga Kaukasus, och tvärs över Svarta havet därifrån den del av östra Ukraina som förra året till allas häpnad sögs ned i krig, underblåst av en nationalistiskt uppblåst rysk regim. I öster angränsar Afghanistan och Pakistan.

2. Den tendens som funnits sedan kalla krigets slut, att krigen ändrar karaktär från mellanstatliga regeringskonfrontationer till inbördes och internationaliserade konflikter, fortsätter. Fjolåret var tydligt i det avseendet. Konflikterna drivs till stor del av terrorgrupper som hatar kosmopolitism och gränslöshet (i olika bemärkelser). Vilka stater stöder öppet IS, Boko Haram och al-Shabaab? Även skurkstater som strategiskt kan vinna på terrorgruppers framgångar ser helst att de försvinner.

Statssystemet övergick efter 1989 från att vara en krigsorsak till att vara huvudsakligen konfliktdämpande. Det som oroat under 2014 är naturligtvis Ryssland, en av de stormakter som måste upprätthålla de fredsbevarande principerna om de ska fungera. Dessutom, påpekar Peter Wallensteen, är det för närvarande lite för många solospelande stater som försöker gå in och kväsa terror- och rebellgruper, som Kenya och Etiopien i Somalia och Saudiarabien i Jemen. Men toppmöten för att lösa konflikter hålls ständigt. Antalet undertecknade fredsavtal ökade från sex till tio mellan 2013 och 2014, och antalet fredbevarande insatser ökar. USA och Iran är nära ett avtal som borgar för avspänning.

3. Medan de statsstyrda krigen mellan 1950 och 1990 inte sällan var mycket utdragna är en stor del av konflikterna i dag kortvariga och ofta betingade av enskilda ledares nycker. Hur mycket av den oro för rysk expansionism som nu styr hela det europeiska säkerhetsbygget beror på en man i Kreml? En dag är Putin borta.

4. Risken att samhällen ska falla in i kaos minskar i takt med att a) demokratin vinner mark, b) människorna får det materiellt bättre och c) kvinnor får större inflytande över sina liv. När det gäller den första tendensen kan det se motigt ut, men faktum är att antalet valdemokratier ökade från 118 till 125 mellan 2012 och 2014 efter en tids stagnation. Det är ingen tvekan om att de båda andra pekar rätt. Skulle alla dessa tre däremot tydligt vända kan det vara dags att lagra konserver i förrådet.

I grund och botten finns alltså en hel del som talar emot att det blodiga 2014 var början på en nedåtgående spiral. Nu gäller det att inte ta framsteg för givna utan försvara uppnådda principer och stå upp för demokrati och integration. Bästa vaccinet mot väpnade uppror är känslan av att ha för mycket att förlora.

Men det finns enorma mängder vapen därute, och den sista striden lär dröja mycket länge än. Vad kommer efter den arabisktalande världens oreda? I den nordöstra änden av den nämnda orosregionen finns en grupp diktatoriskt styrda stater med frustrerade befolkningar: Centralasien.