Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-11-13 12:11

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/blogg/framstegsbloggen/2016/02/25/sta-upp-for-det-har-byrakratiska-underverket-det-ar-allvar-nu/

Framstegsbloggen

Stå upp för det här byråkratiska underverket! Det är allvar nu

Paradoxen: Populister inne i unionen (här Geert Wilders, Nederländerna) sågar den, medan demokratiaktivister utanför unionen (här i Kiev, Ukraina) hyllar den. Foto: TT

Det är hög tid att försvara EU, både dess idé och dess faktiska existens, och sluta leka med tanken att en lösning på unionens tillkortakommanden skulle vara gå ur eller gemensamt skrota den. För nu finns starka krafter som driver åt det hållet på riktigt. Det är ingen seminarieövning längre.

Journalister, politiker och tyckare av allehanda slag missar sällan ett tillfälle att peka på var unionsbygget brister eller när medlemsländerna inte beter sig som de lovat i fördragen. För den insatta kan det vara lätt att förstå skillnaden mellan kritik av systemet och motstånd mot systemet, men för många andra framstår litaniorna som kvitton på att EU borde bli historia.

EU-fientliga populister skördar valframgångar i delar av västra Europa och tar över makten i delar av östra Europa. Nu bränns det. Nu kokar det ner till vad som är verkligt viktigt, och då gäller det att tydligt försvara idéer som är goda i sin kärna. Det är en god idé att tona ner nationalism, att rasera gränser, att samarbeta, att sträva efter att radera ut olikheter och att lära sig av varandra, och sådant är vad EU:s kärna handlar om.

Det har fattats många dåliga beslut. Några av de stora satsningarna har gått för fort eller varit för breda och ogenomtänkta. Men de ska modifieras och förbättras, de ska inte skrotas. Världen har ingen bättre förebild för det som en vacker dag i någon form måste bli det sätt på vilket hela den här mänskligheten ska kunna fungera ihop.

Frågan är vad ledare som Viktor Orbán och Jaroslaw Kaczynski vill ha EU till, eftersom de verkar förakta några av de grundläggande värden unionen vilar på. Jag är inte säker på att man vill höra svaret. Deras länder befinner sig dock de facto inom EU:s hägn, och det går inte att överskatta betydelsen av att de är tvungna att månad efter månad överlägga med 26 andra regeringar och förklara sin ståndpunkt, och att deras regeringstjänstemän dag efter dag måste stöta och blöta sina idéer med hundratals andra tjänstemän från olika hörn av kontinenten. De är alltså fortfarande, tack och lov, en del av de malande förhandlingarnas välsignelse; den säkraste garanten mot extrema beslut (och därför en ordning som väcker auktoritära ledares hånskratt).

”Globalisering” är ett ord på nedgång, antagligen för att det känns slitet. Men det är ofta just när ett upphaussat begrepp förlorar sin dominerande ställning i det offentliga samtalet det blir riktigt verkligt. De flesta av de kriser EU gått igenom de senaste åren är inget annat än markanta uttryck för globaliseringen, och migrationsvågen är den mest handfasta. Att försöka lösa flyktingfrågan med stängda gränser är lika smart som att försöka bli rikare än andra genom att tillverka allt själv. Det är inte bara ineffektivt, det skapar osämja. Vilket börjar bli obehagligt tydligt.

I en krönika nyligen, som lämnade kvar minst en sten i skon, ansåg finansmannen och debattören George Soros att väst underskattar motivationen hos Putins Ryssland att underblåsa den här utvecklingen. Europas akilleshäl, dödsskräcken, har lett till en överdriven fokusering på Mellanösterns terrorhot och fört uppmärksamheten bort från Ryssland, där den enligt Soros borde ligga. Det ekonomiskt krackelerande Ryssland skulle nämligen ha mycket att vinna på Europas sönderfall: slopade sanktioner, nya handelspartner och breddad intressesfär (redan odlas kontakterna med Europas högerpopulister).

Soros tror inte att Putins tanke med att gå in i Syrienkriget var att splittra EU med hjälp av en akut flyktingkris på toppen av alla andra pågående kriser, ”men när Putin väl såg chansen att påskynda EU:s sönderfall grep han den”. Soros medger att EU har en fenomenal förmåga att harva sig igenom den ena krisen efter den andra men tror att de fem sex som nu pågår samtidigt riskerar att bli övermäktiga. Låt oss bara hoppas att han har fel.

EU:s inre marknad kanske till nöds kan överleva utan euron och Schengen, men den monetära unionen och passfriheten är två av de vackrast möblerade rummen i det europeiska huset och därför också, trots allt, de mest populära. Knappt hade risken för en unionsupplösning på grund av eurokrisen sjunkit undan en smula förrän risken för upplösning på grund av flyktingkrisen anmälde sig. Roten till denna nya kris ligger, precis som i eurons fall, inbäddad i unionens eget regelverk.

EU har i decennier försökt åstadkomma en gemensam asylpolitik, helt enkelt eftersom en sådan är nödvändig om den inre marknadens fyra friheter ska kunna förverkligas till hundra procent. Men arbetet har hanterats styvmoderligt, för att uttrycka sig milt. Det har – egentligen i strid mot andan i fördraget – haft tonvikten mer på immigrationskontroll och ekonomiska intressen än på normer och humanitära hänsyn, konstaterar folkrättsprofessorn Gregor Noll. Rättigheterna för personer från länder utanför EU beskars som ett slags ”konstitutionellt bondeoffer” för att åstadkomma stöd för fri rörlighet inom EU. Eller rättare sagt: det blev i praktiken upp till enskilda medlemsländer att förhålla sig till utomeuropeiska medborgare efter eget skön. Det kunde man kanske komma undan med så länge världen var stor och folk inte rörde sig särskilt mycket. Det fungerar alltså inte längre.

Gregor Noll är visionär nog att antyda vad som måste hägra på mycket lång sikt, nämligen ”en mer solidarisk efterföljare till nationalstaten”. I väntan på en sådan fjärran utveckling är hans förslag dels att skrota Dublinförordningen, som uppenbarligen är feltänkt, dels att komplettera dagens territoriella asylsystem med ett system för humanitära viseringar.

Sådana skulle utfärdas på medlemsländernas ambassader runt om i världen. Kanske kunde en grupp länder gå före. En fördel med en sådan ordning vore att människosmugglarnas informationsövertag skulle knäckas. Systemet skulle dessutom innebära en naturlig fördelning redan från början, något som ju tycks vara omåttligt svårt att åstadkomma med kvoter. Resursstarka medlemsländer har fler ambassader än resurssvaga. Med humanitära viseringar skulle inte heller länder som Storbritannien kunna utnyttja sin geografiska belägenhet för att komma undan sitt ansvar i flyktingmottagandet, skriver Noll.*

Nå, en ”Brexit” skulle ju lösa det problemet. Det var ironiskt. Det utträde ur unionen som britterna ska rösta om den 23 juni är en förvriden idé om att saker och ting skulle bli bättre genom att klippa banden med några av de djupast rotade demokratier som finns. Tala om att såga av den gren man sitter på. Det är olustigt att blotta möjligheten till brittisk EU-brytning skapat en smitta som nu tycks få fäste i trångsynta kretsar från Paris till Köpenhamn.

Då finns det andra medlemsländer, företrädesvis på den motsatta flanken, som den unionsvänliga i deppiga stunder snarare skulle vilja se göra en exit. Men ändå inte: då skulle ju Putin få som han vill, om man ska tro Soros. För övrigt är det låga odds på att inte ens Ryssland i längden vinner på en sådan vildavästernutveckling.

Nej, alla diplomatiska ansträngningar, påtryckning eller smörjning, är bättre än att ta till sågen. Skulle EU stympas skulle rebellerna ändå bara bli tvungna att göra en cirkelformig rörelse och efter en tid komma tillbaka till utgångspunkten med baskern i hand: ”Släpp in mig igen.” Upplöstes EU helt skulle det behöva skapas på nytt – eller en liknande tät sammanslutning mellan demokratier med någon annan geografisk avgränsning, för all del. Inte mig emot (om tio tjugo år är det kanske möjligt, men hitta en sådan i dag, den som kan).

Man kan argumentera för att ta det piano med unionens utbyggnad, och man måste självklart föra en konstant debatt om hur unionen ska kunna fungera bättre. Men att börja amputera i historiens hittills mest framgångsrika integrationsprojekt? Det är självskadebeteende. Det enda skälet att ta bort EU vore för att ersätta det med en interkontinental motsvarighet.

Du som tror på att medborgare, makthavare och nationer kan förhandla sig ur nöd och kriser och kompromissa sig fram till en bättre tillvaro, du som tror att den här artens umgängesformer kan förbättras; du som tror på människan, kort sagt: Stå upp för det här projektet nu. Du kan vara socialist eller liberal, det finns ändå något centralt som förenar alla som föreställer sig mänsklig utveckling.

Själv tror jag på djupare ekonomisk samordning för att parera framtida finansiella chocker och att humanitära viseringar eller andra lagliga asylvägar kan vara en väg ut ur flyktingkrisen, och jag hoppas på större mod i striden mot antidemokratiska och illiberala krafter i Europas regeringskanslier och att vi inte sett den sista visionären på den Europapolitiska scenen.

Nu måste vi lägga föraktet för fransk byråkrati och ilskan över demokratiskt underskott åt sidan ett tag. Vi behöver försvara det här bygget tillsammans. Egentligen borde vi som tillhör de 28 förnya våra löften till varandra, likt ett gift par i medelåldern. Kan man starta en sådan rörelse?

 

* Britterna har i praktiken en större invandring än många av de medlemsländer som ligger högre på listan över flyktingmottagare. Under de tolv månaderna fram till den 1 juli i fjol var nettoinvandringen rekordhöga 336.000 personer (636.000 minus 300.000 som emigrerade). Ungefär 60 procent av dem som kommer är EU-medborgare. De allra flesta är arbetskraftsinvandrare.