Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-04-21 04:28

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/blogg/framstegsbloggen/2016/04/19/en-arg-fjardedel-utan-svar/

Framstegsbloggen

En arg fjärdedel utan svar

Rätta artikel

Foto: Mel Evans, AP

Karl Marx

Tänk dig att den stora berättelsen i världen just nu är att betydelsen av folk, länder, kulturer, kön, religion och sexuell läggning raskt avtar, att de saker du upplever gör dig till kvinna eller man, homosexuell eller heterosexuell, svensk eller turk, västerländsk eller österländsk blir alltmer otydliga och att alla gamla välbekanta kategorier kokas samman i en stuvning av allmän mänsklighet. Gör den tanken dig upplyft, nyfiken, likgiltig – eller livrädd?

Jag är den första att beklaga högerpopulismens uppsving, främlingsfientlighetens allt synligare fula tryne, de dokumenterade bakslagen för yttrandefrihet och rättigheter. Men dra i tyglarna ett litet ögonblick: Hur djupgående är de här yttringarna egentligen? Tjänade alltså sekler av långsam men obändig färd mot mänsklig frihet och civiliserat beteende inte någonting till? Är de flesta verkligen redo att förkasta demokrati och rättigheter och underkasta sig tvång och ofrihet?

Allt fler förståsigpåare hävdar att ljuset börjar slockna i de politiska rum vi gnetat så länge och så hårt för att lysa upp. Senast var det New York Times-krönikören Roger Cohen som skrev dramatiskt att liberalismen är om inte död så i alla fall hängande på repen.

Han gissade att representativ demokrati och rättsstat upplevs som bleka lösningar i en individualistisk tid av självcentrerade sociala medier och dataspel. Och i en era av politiskt skrikande, polarisering, skrämselargument och politik som underhållning ”är Trumps framgångar lika lite förvånande som de är hotfulla”, menade Cohen. ”Historien upphör inte, den böljar fram och tillbaka” skrev han och syftade på Francis Fukuyamas omtalade 1990-talsbok ”Historiens slut och den sista människan”. Fukuyama hade fel, alltså.

Jag tror att Cohen, liksom många andra, övertolkar och feltolkar vad som händer.

En del av Fukuyamas analys var att liberal demokrati blev segerrik eftersom trovärdiga universella alternativ hade förkastats. Det gäller fortfarande.

I ideologiernas kamp under 1900-talet var det fascismen och dess onda kusiner som tidigast tappade trovärdighet, i höjd med andra världskriget. Återstod liberalismen och socialismen.

Fram till murens fall räknade ganska många med att det vara en tidsfråga innan ett helt nytt, socialistiskt samhällssystem stod för dörren. Sven Wollter kanske tror det än i dag men knappast Stefan Löfven eller Bernie Sanders.

Det som fräter på den liberala och demokratiska samhällsmodellen i dag (inom vilken nästan hela det normala partipolitiska spektrumet ryms) är inga genomtänkta alternativ utan motrörelser: ”Vårt samhälle för med sig så många problem, så detta vill vi inte ha.” Så vad i stället? ”Jag vet bara att det var bättre förr, innan det blev så här oöverskådligt och osäkert.”

För vad skulle den alternativa modellen vara? Putins och oligarkernas nationalistiska Ryssland? Det teokratiska Iran? Det partikapitalistiska Kina? Men varför åbäkar sig dessa auktoritära styren med att arrangera riggade val om de är så säkra på att den representativa ”västerländska” demokratin är fel? Viktor Orbáns tal om att skapa en ”illiberal demokrati” bär syn för sägen: han har ingen uttänkt alternativ modell, han är bara emot.

Det kan hända att Francis Fukuyama underskattade historiens benägenhet för bakslag, som Peter Wolodarski var inne på i en söndagskrönika i DN. Men det vi ser som bakslag visar inte att hans tes var fel, utan det visar rädslan inför den nya verklighet Fukuyama beskrev.

Dessutom förutsåg Fukuyama (om jag bara får göra en sista referens till en av mina favoritreferenser) att en värld dominerad av krafter som söker fredlig samexistens och ökad välfärd skulle kunna få revolterande grupper på halsen som hatar den nya världsordningens pösiga självtillräcklighet och söker sig tillbaka till ”ärorik” konflikt. Det är det resonemanget som åsyftas i boktitelns sista del, ”den sista människan”.

Som vi alla kan konstatera om ser oss omkring en liten stund verkar flera krafter samtidigt, och det är inte den auktoritetstörstande, självförintande kraften som är den mest dominerande.

Den individualism Cohen själv talar om som ett problem; vad är den annat än en sidoeffekt av den underliggande frihetsrevolution som knappast låter sig rullas tillbaka när den väl en gång fått fart? En öppen, blottlagd värld ger den fart. Hemvisten är inte längre en plats, och den blir allt mindre en plats, som socialpsykologen Lars Dencik konstaterat.

Det finns en ung tysk ekonomiforskare i Oxford, Max Roser, som för en outtröttlig kampanj för en faktabaserad världsbild. Roser twittrade snabbt ett svar på Cohens dystra diagnos med ett diagram som med all önskvärd tydlighet visar vartåt världens länder är på väg över tid: mot färre diktaturer och fler demokratier.

Tankesmedjan Freedom Houses index över friheten i världen citeras ofta, och organisationen är en av de strängaste bedömarna av samtiden. Kvasifria länder som Ryssland placeras utan vidare spisning i samma kategori som de få återstående fullfjädrat kvävande diktaturerna, som Nordkorea. Men till och med i Freedom Houses sammanställningar framgår det att antalet valdemokratier inte slutat öka, vilket ibland hävdas, utan efter en dipp 2007 till 2010 åter gått upp och nu med 125 är det största antalet hittills.

Under uppmärksamhetsradarn utvidgas de mänskliga rättigheterna hela tiden; det må gälla kvinnors politiska inflytande, homosexuellas rättigheter, förbud mot barnaga eller slopade dödsstraff.

Så medan vi läser om Trump, Orbán, kriget i Syrien och dess fem miljoner externa flyktingar ägnar sig världen fortfarande i huvudsak åt mänsklig utveckling. Denna innebär oundvikligen större öppenhet och integration, vilket skrämmer vissa minoriteter till uppror, minoriteter som märks som vore de majoriteter, vilket i sin tur får stora delar av den utvecklingsvänliga majoriteten att drabbas av oro, för att inte säga panik, över att något verkligt farligt är i görningen. Lite i onödan, så att säga.

Hur stora är minoriteterna? Carl Bildt beskrev i en artikel i vintras vad han kallar ”The Angry Quarter”, den fjärdedel av väljarkåren som är arg, desillusionerad och frikopplad från gängse politiskt liv och som vi andra behöver ge akt på. Det kan säkert ligga där någonstans, lite olika fördelat i olika hörn av den fria världen.

De mest spektakulära utvecklingsrevoltörerna är jihadisterna och högerextremisterna, huvudfiender som på många sätt existerar av samma grundorsak. De mindre extrema är populisterna och deras anhängare, ibland öppet xenofobiska, ibland dolt. Svansen är vanligt hyggligt folk som känner sig pressade och stressade över att allt de vant sig vid tycks flyta.

De sistnämnda är ofta men inte alltid män. De är ofta men inte alltid outbildade personer som riskerar att förlora jobbet i globaliseringen. Och de känner ofta men inte alltid en främlingsfientlighet eftersom de på allvar är skräckslagna inför hotet att den mänskliga gruppering de identifierar sig med ska utplånas i den allmänna kulturella och sociala gränsupplösningen. Det är inte framför allt globaliseringens objektiva offer som röstar på Trump och Le Pen, utan dess subjektiva. (De objektiva förlorarna finns förstås, men i den mån dessa väljer valsedel på den grunden röstar de nog snarare på vänstern – den populistiska varianten eller den mer ansvarstagande – precis som under hela 1900-talet. Mycket kan man säga om dem, men de är inte i första hand auktoritetstörstande eller främlingsfientliga.)

Gemensamt för alla ovan nämnda kategorier är ett mått av bigotteri. Trångsynthet går liksom inte att förena med en positiv bild av globalisering.

Nej, ljuset slocknar inte i de upplysta rummen, men det flimrar, och det kräver så klart underhåll. Det är lite bökigt men bör inte vara särskilt svårt om vi andas lugnt. Installationerna är stadiga.