Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-04-21 00:36

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/blogg/framstegsbloggen/2016/04/29/payback-time-krypen-vart-nya-hopp/

Framstegsbloggen

Payback time: Krypen räddar oss

Rätta artikel

Mjölbaggslarver har frigolitparty.           Foto: Yu Yang, Stanford University Om vi tänker bort

Men även om vi har betydligt bättre koll i dag än förr på vilka ämnen som skadar naturen och i vilka koncentrationer, och även om vi har betydligt lägre toleranströskel för sådana skador, både med hjälp av lagar och med hjälp av engagerade medborgare (det finns ett vakande falköga över varje känsligt habitat), betyder inte det att somt inte blivit sämre på den mer basala nivån.

Ibland tänker jag lite dystert att ett mer auktoritärt samhälle nog innebär vissa fördelar för närmiljön (förstå mig rätt: även en blind höna kan finna ett korn, som bekant). På systemnivå tar vi hand om våra sopor oändlig mycket bättre i dag än under de jäsande soptipparnas tid, men det är något med frihets- och individualitetsrevolutionen som lett till en slappare sophantering i den så att säga individnära miljön. Folk slänger skräp i parker och på stränder och skiter i att plocka upp det, helt enkelt.

Om jag anstränger mig minns jag förvisso att det rätt skamlöst kastades tomburkar och kolapapper ut genom bilfönstren längs landsvägarna i min barndom, men jag anar ändå att just den här sopaspekten försämrats. Jag ser det själv på somrarna (hur kan ungdomsgäng bara resa sig upp från sotiga engångsgrillar och kletiga frigolitlådor och lomma därifrån, utan att någon av dem ens vänder sig om?), och min okulära observation får visst stöd i de skräpmätningar som görs sedan några år.

Mycket av skräpet är plast. Det är ett på många sätt fantastiskt material som kan höja livskvalitet och förbättra hygien och på senare tid också blivit ett high-tech-material (en Boeing Dreamliners vikt utgörs till 50 procent av plast). Men volymerna är nu så enorma att 25 miljoner ton plastförpackningar varje år undkommer all form av insamling och återvinning och hamnar där det inte ska vara, exempelvis i havet.

Detta är ett av dagens verkligt obehagliga miljöproblem, eftersom det är så svårt att föreställa sig hur man ska komma till rätta med det.

Plast är svårnedbrytbart. Det har visat sig att en stor del av plasten finfördelas till ibland mikroskopiska partiklar, som hamnar i näringskedjan. Vi vet ännu inte mycket om hur dessa partiklar påverkar olika arters hälsa, men det finns tecken på att reproduktionen störs.

Produktutvecklingen mot biologiskt nedbrytbara plaster är lovande, men det hjälper ju inte mot den bråte som redan besudlar vår hydrosfär. På några ställen i världshaven har ökända väldiga ”öar” av plastsörja ansamlats (inte så kompakta att de syns som öar på nära håll, men illa nog). Så vad ska man göra? Samla in möget? Men hur?

Allt fler studier pekar mot att vår bästa chans kanske är att förlita oss på våra allra minsta medvarelser här på planeten.

För några år sedan upptäcktes i en studie i Massachusetts att vissa former av bakterier hade ätit sig in i plastbitar som samlats in i Atlanten. De här mikrobvarianterna hade dragit sig specifikt till plasten. Spanska forskare har en tid experimenterat med en bakterie som ger sig på vissa ämnen som används när man tillverkar plast. Och i vår har det berättats att japanska forskare på en soptipp i Osakaprovinsen hittade en bakterie som bryter ner polyetentereftalat, pet, en av de vanligaste förpackningsplasterna. På sex veckor omvandlade de en tunn pet-film till koldioxid och vatten.

Små gynnare, i ordets sanna bemärkelse. Det vore en dröm om de kunde hjälpa oss att slippa se sådant här:

Foto: AFP

På sätt och vis är det inte förvånande att bakterier äter plast, eftersom det mesta av det är gjort av naturlig råolja. Efter oljeutsläppet i Mexikanska golfen 2010 fick kolväteslukande bakterier minst 200.000 ton olja att försvinna.

Men det är inte bara bakterierna:

Ett internationellt utvecklingsföretag baserat i Wien och Hongkong har tillsammans med ett nederländskt universitet (älskar vetenskapsvärldens nationsgränsförakt) matat ett par svamparter med plastskräp som placerats i en behållare av agar (sjögräsgelatin) och fått fram en fullt ätbar produkt.

Det är inte första gången man konstaterar att svamp kan gilla plast. Amerikanska och peruanska forskare hittade för fyra år sedan en svampsort i Ecuadors regnskog som knaprade i sig polyuretan.

Och i höstas lyckades ett amerikansk-kinesiskt forskarteam visa att mjölbaggslarver kan äta upp frigolit. Resultaten ”tycks öppna en ny väg mot att lösa det världsomspännande problemet med plastföroreningar”, menade professor Wei-Min Wu, en av författarna till larvstudien.

Först probiotika, sedan transplantation av avföring för att rädda tarmsjuka till livet, och nu detta; bakterierna har gjort blixtkarriär från dödshot till livshopp. Och så mjölbaggar och svamp på det, som orsakat så mycket elände för oss. Nu ska vi dessutom äta insekter för att rädda världen.

Är detta krypens återupprättelse? Eller är det kanske vi själva som kommit fram till att det är payback time?