Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Framstegsbloggen

Hata bottenlös fattigdom mer än galaktisk rikedom

In this Aug. 14, 2014 photo, a woman walks along a city canal as office and apartment construction site is seen in the background at a slum in Jakarta, Indonesia. Across the developing world, migration from country to city has long been a potential path out of poverty. Less and less is that true for many in Asia, where the wealth gap is growing in many of the most densely populated cities in human history. (AP Photo/Tatan Syuflana) / TT / kod 436

Foto: TT/AP

Varje år lyfter biståndsorganisationen Oxfam fram världens ojämlikhet. Varje år är det färre människor som äger lika mycket som hälften av alla människor. I fjol var de 62, i år var de bara 8 (ja, åtta). Det är anslående. Det blir debatt varje gång.

Frågan om ekonomiska klyftor tas på större allvar än på mycket länge i nästan alla politiska läger och även i styrelserummen.

I DN uppstod nyligen ett klyftgnabb mellan Niklas Ekdal och Sandro Scocco. Båda debattörerna, en tidigare liberal ledarskribent och en socialdemokratisk ekonom, var ense om att alltför stora ekonomiska klyftor försämrar samhället. Detta är i själva verket alla ense om, den skiljande frågan är hur man definierar ”alltför”. Gnabbet handlade om historieskrivningen: Förstod de politiker som styrde under 1980- och 1990-talen, och som tog av marknadsliberalismen dess grimma, att politiken skulle leda till större klyftor? Absolut, menade Scocco, det var både medvetet och dåligt. Nej, menade Ekdal, det blev följden av en rad samverkande processer, som i sig var bra, och knappt någon medveten politik.

Marknadsliberaler ville rimligen aktivt öka klyftorna i ett så lönesammanpressat samhälle som det dåvarande svenska. Där har Scocco förmodligen rätt. Varför ville de det? Därför att alltför små klyftor (en tankebild som nästan inte låter sig skapas i dag) kan orsaka bristande ekonomisk dynamik och därmed mindre välståndsskapande aktivitet. Det var sannolikt fallet kring 1980, strax innan de marknadsekonomiska avregleringarna inleddes, när Sverige hade en ginikoefficient (ojämlikhetstal) på 0,2 – möjligen det mest löneutjämnade samhället i historien – samtidigt som inflationen galopperade på 14 procent och tillväxttalen var mycket knackiga.

Det är lätt att undvika att tala om sådana bekymmer nu, när fokus – med benäget bistånd från Thomas Piketty – ligger på problemet med ökande klyftor.

I dag ligger den svenska ginikoefficienten strax under 0,3, vilket är mer ”OECD-normalt”. Den har legat still sedan 2007. En helt avgörande förklaring till den uppgång som ägt rum är, precis som på global nivå, att en mycket liten klick i näringslivet upplevt en fullständigt raketartad inkomstökning medan nästan alla andra sakta men säkert fått det bättre. (Läs gärna den ambitiösa genomgång av utvecklingen och läget i Sverige som Forskning och Framsteg gjorde för ett par år sedan.)

Diskussionen borde verkligen handla dels om hur stora klyftor som är acceptabla, kanske till och med gynnsamma, dels i vilken ände av inkomstskalan klyftor gör minst respektive mest skada.

I den kraftigt förenklade bild som presenteras i Oxfams klyftrapport ser det ut som om det stora problemet är att några få människor är omåttligt rika, inte att flera hundra miljoner människor är häpnadsväckande fattiga. När organisationen får sådan kritik försäkrar den att fattigdomen är det stora problemet men hävdar samtidigt att själva klyftan mellan de rikaste – den lilla klicken superrika, får man förmoda – och de fattigaste försvårar kampen mot fattigdom. Den forskning de själva hänvisar till i samma andetag säger dock inte riktigt det. Den säger att det behövs en jämnare fördelning av den ekonomiska tillväxten mellan rika och fattiga länder. Försök hitta en enda Davosmagnat som har invändningar mot det. Kanske är det gamla nollsummespelet fortfarande populärt på Oxfams kontor.

Det har sagts hundra gånger vid det här laget att fattigdomen fallit, och den har fallit snabbare än bedömare trodde var möjligt för ett par decennier sedan. En lägre andel än någonsin i historien är extremt fattiga. Globalt lever vi i utjämningens tid. I den delen har Ekdal rätt. Klyftorna växer inom länder.

fattigkurva

Tröskeln för vilken nivå av fattigdom som chockar oss kommer efter hand att sänkas, och det är helt i sin ordning, för det går naturligtvis inte att slå sig till ro ens när ingen människa alls lever på mindre än två dollar om dagen. Men den principiella frågan här är följande: Är det värre om 20 procent lever nära svältgränsen och 1 procent är väldigt rika än om nästan ingen lever på svältgränsen och 0,1 procent är extremt rika? Den är retorisk, om någon undrar.

För länge sedan berikade sig eliten genom att tvinga till sig rikedomar, ofta med våld. De lade knappt två fingrar i kors för att skapa mervärden i den samhälleliga ekonomin. Varför skulle de? De ansåg sig ha rätt till rikedomarna. De superrika som finns i dag i världen och vars tillgångar sticker så i ögonen är i regel entreprenörer. De ska naturligtvis betala höga skatter. Låt deras barn betala arvsskatter. Men i processen mot kapitalansamlandet har tiotusentals jobb skapats och människor har fått löner som gett pengar till statskassor och höjt BNP.

Dessutom är de astronomiska tillgångar som redovisas i rader av indignerade rapporter summan av vad de superrika är goda för, inte summan av de guldmynt de har i sina pengabingar. Alla som äger en villa i något av storstadsområdena och har ett ordinärt jobb vet att de miljontillgångar man listas för i förmögenhetstabellerna är en illusion.

Forskning pekar på att klyftor i botten, liksom stora klyftor över hela inkomstskalan, är till skada för välståndsutvecklingen, medan klyftor i toppen av ett i övrigt ganska rikt samhälle kan vara till fördel för den ekonomiska ruljangsen. Det är egentligen inte förvånande.

Huruvida en liten klick superrika är något moraliskt förkastligt är en helt annan fråga. Somliga tycker kanske att en starkare socioekonomisk sammanhållning är så viktig att man får offra en optimal ekonomisk utveckling och därmed (skatte)resurser. Om detta må vi debattera.