Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Framstegsbloggen

Kanske har vi ändå tur med vädret

Skärmavbild 2017-02-28 kl. 14.27.32

Först fler och fler väderkatastrofrapporter decennium för decennium … och sedan allt färre.         Skärmdump från databasen EM-DAT.

Många av oss märkliga figurer som veckovis, ibland dagligen, följer temperaturer, isar och väder har med spänning följt efterbörden av en av de starkaste El Niño-episoderna i mannaminne. Det tropiska väderfenomenet drev under 2015 och 2016 upp den globala medeltemperaturen till de högsta värden som uppmätts sedan man fick tillgång till någorlunda pålitlig mätutrustning.

Vad händer med temperaturen nu? Fastnar den på hög nivå eller kommer en markant nedgång? Hur mycket berodde på El Niño och hur mycket på underliggande uppvärmning? Och vad har värmerekorden inneburit, konkret?

De mest dramatiska temperaturöverskotten inträffade mellan senhösten 2015 och våren 2016. I maj föll temperaturen tillbaka, och efter ett nytt fall i oktober var det slut på månadsrekorden. Men sedan dess har den legat och skvalpat på en nivå som är ganska hög. När 2016 summerades kunde ett nytt årsrekord registreras för tredje året i rad (i strikt mening var det dock snarare jämnt skägg med 2015, eftersom skillnaden var för liten för att vara statistiskt säkerställd, vad det nu spelar för roll).

Det beskrivna gäller temperaturen vid jordytan; land och hav sammanräknade. Många av de klimatdebattörer och experter som brukar buntas samman under epitetet ”skeptiker”, inklusive den växande skaran ”lukewarmers” (människan påverkar klimatet, men konsekvenserna blir sannolikt inte så allvarliga), brukar lyfta fram de satellitmätningar som görs i troposfären. Dessa har visat en mer begränsad uppvärmning än markmätningarna. Enligt en satellitserie är 1998 fortfarande ett rekordår. Under hösten var tendensen att 2016 skulle ta över tronen, och enskilda månader var rekordvarma, men med en snabb avkylning i december blev det till slut oavgjort på helårsbasis.*)

Det finns nackdelar och fördelar med satellitmätningarna. Den mest uppenbara nackdelen är att serien inte sträcker sig längre tillbaka än 1979. Den mest uppenbara fördelen med att mäta långt upp i luften är att det inte finns någon risk för urban heating och andra förändringar i markmiljön som kan påverka mätresultaten.

Att förutsäga hur en påspädning av växthusgaser kommer att påverka jordens klimatsystem är ingen barnlek. Datamodellerna måste justeras för att anpassas till hur temperatur och annat faktiskt utvecklas. I själva verket är vi inte säkrare på klimatets känslighet för koldioxid i dag än vi var 1979, om man ska döma av de temperaturspann som angetts.

I samband med att klimatlagen nyligen skulle antas hördes svenska ministrar hävda att uppvärmningen går fortare än väntat. Men det kan man inte gärna säga, eftersom den gick klart långsammare än väntat i ungefär femton år före den senaste stegringen.

Trots det kraftiga El Niño-skuttet hamnar temperaturen 2015-2016 faktiskt inte över mitten av det spann FN:s senaste klimatmodeller förutspått. Den förra El Niño-episoden 1998 skickade upp temperaturen i övre kanten av spannet (för att sedan falla ner i nedre kanten).

De som talat om en accelererad uppvärmning denna vinter har dock haft en region att peka på: Arktis har haft flera spektakulära värmeperioder – tidvis mer än tjugo grader över normal temperatur – och iögonenfallande tunt med havsis för att vara vinter (dessutom har isen krympt i Antarktis samtidigt, vilket är mycket ovanligt).

Det är märkvärdigt, men det är trots det befogat att ha perspektiv. De polara klimatzonerna är planetens mest volatila. Att det där är tjugo grader över normalt på vintern säger inte särskilt mycket (betydligt mer på sommaren). Det inträffar då och då även i norra Norrland. Om genomsnittet i november för en plats i Arktis är minus tjugo är det inte svårt för temperaturen att nå noll om milda vindar når upp från exempelvis Atlanten. Däremot är frekvensen av sådana arktiska värmeböljor något att höja ögonbrynen över. En studie konstaterade att sådana här extrema värmeperioder har inträffat en eller två gånger per decennium sedan 1959. Nu har det varit tre på ett drygt år.

Även om uppvärmningen alltså inte varit riktigt så dramatisk som den ibland framställs är det uppenbart att det är rätt varmt på jorden. Vad har det fått för följder?

För att fortsätta med Arktis är det inte bara denna vinter havsisen runt nordpolen är ovanligt liten, utan den har visat en krympande tendens under lång tid. Det är svårt att ifrågasätta att klimatet i planetens nordligaste region tycks ha förändrats, men hur permanent det blir och hur farligt det är för människor, djur och växter är föremål för diskussion.

I övrigt syns få tecken på hotfulla planetära rubbningar under de rekordvarma åren 2015-2016.

• Spannmålsskördarna var större än någonsin förra året, och ökningen överträffade befolkningstillväxten. När det gäller vete sattes nya rekord både 2015 och 2016.

• Den tropiska cyklonaktiviteten i Atlanten var 2016 förvisso intensivare än de båda föregående åren men lugnare än under sammanlagt sex tidigare år det här århundradet, senast 2012.

• I Stilla havet var cyklonsäsongen genomsnittlig.

• Havsytans nivå har stigit i ungefär samma takt sedan mitten av 1800-talet, även om en viss ökning märkts de senaste decennierna. Det handlar om tre millimeter per år, vilket blir tre decimeter på hundra år.

• De klimatrelaterade naturkatastroferna har minskat i antal, ojämnt men stadigt, sedan början av 2000-talet. Antalet ökade lite 2015 och minskade sedan igen 2016.

• De väderrelaterade katastroferna (inte riktigt samma sak) har en liknande om än inte lik tydlig nedåtgående trend, men de visar en mycket kraftig nedgång 2016. Jämfört med 2005 är antalet halverat, visar katastrofdatabasen EM-DAT.

Statistiken gäller inrapporterade naturkatastrofer. Det är ett mått som rimligen kan antas bli mer pålitligt ju mer information vi har tillgång till. I dag är sannolikt inrapporterade och inträffade strängt taget samma sak. Så den senaste nedgången bör vara verklig, särskilt med tanke på mediernas fokus på stort drama och att alla numera håller ögonen på möjliga klimatrelaterade katastrofer.

Ju längre tillbaka i tiden man går, desto mer uppenbart blir det att dokumentationen av katastrofer i alla hörn av världen var ungefär lika pålitlig som äldre rapportering av sexualbrott. Ska man tro EM-DAT har det exempelvis varit fem gånger fler jordbävningar och vulkanutbrott på 2000-talet än det var på 1950-talet, vilket naturligtvis är orimligt. Förklaringen till den dramatiska skillnaden är att det i dag finns fler människor med större resurser att rapportera, och att dessa rapporter har större möjligheter att nå databaser som EM-DAT.

Långsamt går det, och effekterna är inte så lätta att detektera. Al Gore kommer knappast i sin livstid att behöva stå till svars för de spektakulära överdrifterna i ”En obekväm sanning”. Något är det som händer, men kanske har vi ändå tur med vädret.

Jag är ledsen, alarmister: klimatvetenskapen är inte klar på långa vägar.

Jag är ledsen, skeptiker: det är lite för varmt just nu för att kunna slappna av.

*) Fotnot: Nyligen har en av satellitserierna, RSS, uppdaterat sin modell för datainsamling, och i den nya versionen är uppvärmningen större än i den tidigare. Med den nya versionen är 2016 ett rekordår, och 1998 har förpassats till andraplatsen.