Hoppa till innehållet

En utskrift från Dagens Nyheter, 2021-12-07 17:09

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/blogg/markligheter/2009/06/27/sanningen-finns-dar-ute-4001/

MÄRKLIGHETER

Sanningen finns - där ute?

 

 

 

Kan vi lita på det vi läser, hör och ser? Knappast. Exemplen är många på hur vi luras och låter oss luras. För inte sällan så är det våra egna förutfattade meningar som förvandlar en tveksam nyhet till något som vi kan tänka oss att tro på.


Många av oss minns Arkiv X. Serien som under flera år lockade miljoner tittare. Men även om de flesta säkert såg agenterna Scullys och Mulders äventyr som just underhållning så var det många som ändå menade att det fanns delar av sanning i det som utspelade sig på teverutan och senare på bioduken. Tanken på att våra myndigheter inte berättar sanningen för oss var bara alltför träffsäker för att många skulle vifta bort den som ren fiktion.


Trots sitt stora genomslag var Arkiv X långt ifrån den första teveproduktionen som bidragit till att förstärka tanken att myndigheterna döljer sanningen och att vi alla är utsatta för en omfattande konspiration.

Den 20 juni 1977 sände brittiska Anglia TV Network programmet ”Alternative 3” som en del i den ansedda serien Science Report. I programmet, som var uppbyggt som en dokumentär, presenterade reportrarna bevis för hur Storbritannien, USA och dåvarande Sovjetunionen hade etablerat baser på månen och planeten Mars. Orsaken sades vara att jorden stod inför en ”ekologisk katastrof” på grund av stora förändringar av klimatet och snart skulle bli obeboelig. Människor kidnappades och flögs som slavar till de nya baserna där de tvingades arbeta för eliten.


Programmet fick en enorm uppmärksamhet och mängder av oroliga och arga tittare ringde ned tevebolagets växel dagen efter. När tevebolaget svarade att det hela bara varit ett skämt, som egentligen hade planerats att sändas den 1 april, var det många som inte trodde på förklaringen. Flera tidningar hade också angett detta i sina tablåer och mindre än en timma efter programmets slut hade n hallåa berättat att programmet var science fiction. Dessutom kunde den som läste eftertexterna se att alla karaktärerna var påhittade och spelades av skådespelare vars namn rullade fram på teverutan.

Inget av detta hjälpte. De som ville tro på programmet gjorde det givetvis ändå.


När sedan en bok med titeln Alternative 3 kom ut i mars 1978 blev förvirringen ännu större. Boken utgav sig för att vara baserad på fakta och beskrev hur astronauter hade bevittnat utomjordiska farkoster när de landat på månen och hur dessa observationer sedan hade mörklagts av myndigheterna. Boken innehöll mycket av det som Arkiv X sedan byggde vidare på: byggnader på månen, djurstympningar, mystiska händelser där forskare försvunnit eller dött och topphemliga kontakter mellan de båda fienderna USA och Sovjet som ägde rum på ubåtar djupt under nordpolens istäcke.


Programmet och boken är ren science fiction, på samma sätt som Arkiv X är det. Flera av dem som låg bakom ”tevedokumentären” har berättat hur det egentligen låg till liksom en som arbetade på Sphere Books, som gav ut boken: ”Tevedokumentären och boken var ett skämt, en bluff, skoj, ett sätt att luras, vad du vill. Ingen vid sina sinnens fulla bruk kan ha sett dem som någonting annat”, skrev Nick Austin som låg bakom utgivningen av boken senare.


Hur kommer det sig då att många ändå trodde på det som berättades? Enkelt sagt skulle man kunna konstatera att vi ser det vi vill se. Misstron mot myndigheterna kan skapa en grogrund för mycket.

Författaren till boken Alternative 3, Leslie Watkins, har berättat hur han själv blev uppringd av en tydligt upphetsad och mycket orolig man som hade läst boken. När Watkins försökte få mannen att förstå att det han hade skrivit bara var en roman fick han till svar att Watkins hade varit mycket modig som vågat skriva den men att han givetvis inte kunde göra annat än förneka allt eftersom han nu var utsatt för påtryckningar av den brittiska regeringen och CIA.


Mannen ställde också en fråga: ”Vad säger du då om Brian Pendlebury – har du hittat på honom också?” Watkins fick fundera en stund innan han kunde dra sig till minnes den 33-årige elektronikexperten från Manchester som, enligt boken, nu skulle leva och bo på Mars. ”Han var bara något som jag hittade på”, svarade Watkins men fick ett snabbt svar från mannen som ringt upp. ”Nu vet jag att du ljuger. Jag har talat med hans far!” Det visade sig att mannen i telefonen hade hittat en man vid namn Dennis Pendlebury i telefonkatalogen och ringt upp honom.


Och det blev beviset: ”Det var riktigt jäkla hemskt. Jag märker hur rädd du är men Dennis Pendlebury… han var så rädd att han inte ens kunde erkänna att han hade en son vid namn Brian,” sa mannen till Watkins som därmed inte längre hade något kvar att säga.


Liknande cirkelresonemang är vanliga i konspirationskretsar. Förnekande tas som bevis för att den som svarar inte kan eller vill säga sanningen. Tro mig, jag vet. Det finns ett antal svenskar som är övertygade om att jag står på försvarets lönelista eftersom jag inte ”öppet erkänner” att tefaten kommer från andra planeter. Vad hjälper det att förneka något sådant?


Just nu håller jag på och läser professorn i psykologi Bruce M.Hoods spännande bok ”Supersense” (Harper One 2008) som vänder ut och in på frågan om varför vi har så lätt att tro på diverse övernaturligheter. Hood skriver: ”Jag menar att tron på övernaturliga händelser fungerar så väl för oss därför att dessa händelser verkar möjliga. Och de verkar möjliga därför att de passar in i vad vi vill tro på och redan tror är möjligt.”


Vi har med oss en grundläggande tro på det övernaturliga redan från unga år, menar Hood. Vår förmåga att överge den tron är inte så stor som vi skulle vilja. Trots att vi får ny information och tror oss vara objektiva och rationellt tänkande människor så är det få som verkligen ändrar sina grundläggande föreställningar. Vår barnatro är stark.