Hoppa till innehållet Ge oss feedback gällande tillgänglighet

En utskrift från Dagens Nyheter, 2023-01-27 11:54

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/blogg/markligheter/2010/08/11/rymdskadespel-i-kvall-7851/

MÄRKLIGHETER

Rymdskådespel i kväll

Den 11-12 augusti varje år är heliga dagar för oss som gärna riktar blicken mot himlen. Så länge jag kan minnas så har jag försökt att hålla mig utomhus kring midnatt när det vankas perseidmeteorer. Ett av himlens säkraste skådespel. Om det inte blir mulet vill säga. Den delen av atmosfären är notoriskt svår att styra över.

Perseiderna är rester från kometen Swift-Tuttle som med 133 års intervall sveper in och sedan ut genom vårt solsystem. På sin väg in mot solen har den tappat gruskorn och mindre stenar ungefär som en sandbil på väg längs en vintrig gata. Det är denna grusade bana som jorden varje år krockar med. Och har gjort så i ett par tusen år.

När stenarna rusar in i jordatmosfären blir friktionen så hög att de får luften att börja lysa och de flesta av dessa kosmiska gruskorn förtärs sedan innan de hinner nå marken. Några gör det trots allt och bidrar till den över 100 ton rymdstoft som varje dygn ramlar ned på jorden.

Men det är själva ljusskådespelet som gör det mödan värt att spana mot himlen i natt och i morgon natt. Faktum är att jag såg en liten perseid rusa iväg mot Karlavagnen redan klockan 00.30 natten mot i dag. Och det kittlar alltid till i maggropen när de bryter mörkret under en kort sekund. Som mest kan vi räkna med att se en eller kanske två stjärnfall i minuten; blir det två så ska vi vara verkligt nöjda.

Stjärnfall är det alltså egentligen inte namnet till trots, vilket är tur eftersom det inte vore särskilt nyttigt för jorden att kollidera med en stjärna. Ännu mindre en varje minut.

Vill man se dessa kosmiska självmordspiloter ska man spana mot nordost kring midnatt. Det kan löna sig att börja någon timma tidigare. För det ser nämligen ut som om alla dessa lysande små streck utgår från den stjärnbild som vi kallar Perseus, därav namnet perseiderna. De flesta börjar en liten bit bort från Perseus och lyser sedan i någon eller några sekunder innan de brunnit färdigt.

Flera observatorier håller öppet för den som vill titta men kikare är inget bra redskap för den som vill beundra stjärnfallsregnet. Då är det bara de egna ögonen som gäller. Eftersom perseidmeteorerna dyker upp på en massa olika håll runt Perseus så gäller det att hålla blicken flexibel och gärna vara några stycken som kan hjälpas åt att skrika "Titta där!"

Den seriösa tar med sig en solstol och varm choklad och sätter på sig varma kläder. Sedan är det bara att börja räkna.

Vackert är det. Och gratis!

PS: För mig och säkert många andra blev det svårt att njuta av perseiderna på grund av rätt mycklet moln. Jag hann se en enda liten meteor, det var allt. Andra hade dock större tur. Som den här fotografen i Wales. The Sun den 13 augusti. Läs också den här artikeln från Channel 4.