Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-10-18 11:00

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/blogg/markligheter/2012/04/28/jakten-pa-en-rymdskyttel/

Clas Svahn bloggar om märkligheter

Jakten på en rymdskyttel

Under de senaste veckorna har Nasa flugit omkring med sina pensionerade rymdskyttlar till sina sista uppställningsplatser. ”Discovery” flögs till Smithsonian i Washington D. C., ”Endeavour” till Los Angeles och ”Enterprise” till New York. Alla prydligt fastsatta på ryggen av en specialanpassad Boeing 747. ”Atlantis” får stanna hemma på en utställningsplats nära Cape Canaveral.

Och varje flygning lockade tiotusentals människor som ville se en skymt av den säregna syn som ett Jumbojet med en rymdskyttel på ryggen utgör.

Själv minns jag uppståndelsen i juni 1983 då den enda av skyttlarna som aldrig fick flyga i rymden, ”Enterprise”, kom på besök i Storbritannien. ”Enterprise” hade varit på en flygutställning utanför Paris och skulle mellanlanda på Stansteadflygplatsen norr om London på sin väg hem till USA.

Själv var jag i London sedan några dagar för att jobba tillsammans med fotografen Stefan Svensson. Vi bodde på ett lopphotell som jag för länge sedan förträngt namnet på i ett av Londons enklare områden. Hotellet bjöd på två minnen. I det jättelika skåp som stod på rummet låg en smörgås som med all säkerhet hade kunnat döda ett mindre kompani om allt som rörde sig i den hade kunnat tas till vara. Och badrummet hade en lite udda version av avlopp där ett rör från badkaret ledde rakt ut ur väggen på tredje våningen för att sedan spruta avloppsvattnet rakt ned i trädgården.

Säkert bra för växtligheten.

Och så hade rummet en teve av minsta format med spretande antenner.

Någon gång på morgonkvisten visades ett nyhetsinslag om att ”Enterprise” var på väg till Stanstead. Det var den 5 juni, vår sista dag i London. Senare samma eftermiddag skulle bussen till Sverige rulla från Victoria Station.

Efter några raska överslag konstaterade jag att om jag bara gav mig iväg med det samma så skulle jag hinna till Stanstead, titta på skytteln och så tillbaka till London igen. I efterhand kan jag bara konstatera att det var tidsoptimisten i mig som stod för den beräkningen.

Sagt och gjort. Med Stefan kvar på rummet men utrustad med kameror, teleobjektiv och stativ kastade jag mig iväg norröver. Till en början gick allt bra. Men när den dubbeldäckade buss som jag och hundra andra trängdes på hade nått en punkt ett par kilometer från Stanstead blev det stopp. Fullständigt stopp. Framför oss stod en till synes oändlig kö av bilar och bussar, alla med samma mål som vi.

Ingen av dem skulle ha en chans att hinna fram.

Jag vet inte hur många som hade sökt sig ut till Stanstead den där dagen men skulle någon säga 50.000 så skulle jag inte ifrågasätta den uppgiften. Och nu satt vi där medan klockan gick.

Efter en stund insåg några av oss att vi skulle missa allt det roliga om vi inte gjorde slag i saken och bad chauffören att släppa av oss. Och så började vi gå. Vi borde ha sprungit.

Efter 100 meter såg vi jumbon med ”Enterprise” på ryggen gå in för landning i fjärran. Precis det vi hade kommit för att se och precis det vi nu höll på att missa. Från den plats där vi stod kunde vi bara se hur de två försvann under trädtopparna där landningsbanan av allt att döma måste ligga. Att försöka ta ett kort var knappt lönt. (Jag gjorde det i alla fall).

Med dystert sinne fortsatte vi långsamt vägen framåt väl medvetna om att vi hade åkt långt men inte långt nog och att vi aldrig mer skulle få vara med om något liknande.

Då inträffar undret! Plötsligt ser vi hur det stora planet och rymdskytteln åter stiger mot skyn! Landningen verkar ha misslyckats och hela ekipaget klättrar åter mot himlen! Chansen finns fortfarande och med en alldeles för välpackad kameraväska och ett förbenat stativ (varför!) börjar jag och mina olycksbröder att springa på vägen framåt.

Vi springer och springer och springer. Till slut tar orken slut och vi inser att vi aldrig kommer att hinna eller orka.

Då inträffar under nummer två. Till höger om oss hör vi ett dån och över trädtopparna dyker en fantastisk syn upp. Jumbojeten med rymdfärjan på ryggen! På väg rakt emot oss.

Från att ha varit hoplösa losers står vi nu på första parkett.

Jag lyckas få fram kameran och trycker på rätt teleobjektiv och hinner knäppa en serie bilder. En av dem kan ni se här ovan.

Nöjda fortsätter vi vandringen mot flygplatsen och kan sedan gå fram och titta på den mäktiga rymdfärjan där den sitter som en nyfödd pandaungen på ryggen på sin mamma. Det var en mäktig syn och jag tog säkert en hel rulle film på det svartvita paret innan jag kastade en blick på klockan bara för att upptäcka att det fanns en buss att passa rätt många mil längre söderut.

Och om det var svårt att ta sig till Stanstead så skulle det snart visa sig ännu svårare att ta sig därifrån. Visst, det gick bussar, men köerna var löjligt långa om det över huvud taget gick att urskilja en kö från den myllrande massan av armbågar. Jag ställde mig i en bara för att inse att jag aldrig skulle hinna fram innan min buss till Sverige hade gått.

En stund ställde jag mig på en kulle mitt i folkmassan, svettig med kameraelände och stativdito i händerna. Över mig en ödslig himmel. Runt mig ett hav av människor. Jag insåg att här kunde jag nog bli stående. Länge. Skulle jag börja gå? Någon annan variant fanns knappast.

Efter tio minuters vandring stack jag upp tummen och lyckades faktiskt få lift med en kille på motorcykel. Nu skulle han bara ut till stora vägen men det var ju alltid något. Hoppet levde och livet kändes något mindre hopplöst.

Nu visade sig stora vägen vara synonymt med en motorväg där ingen stannade. Stod en stund och såg bilar virvla förbi. Men makterna hade ännu inte givit upp hoppet om mig. En mycket liten och mycket långsamtkörande bil bromsade in vid vägkanten. Jag skulle tro att bilens förare knappast märkte någon skillnad på när bilen stod still och när den hade nåt sin toppfart. För honom var det ingen stor sak att stanna till en stund.

Jag tackade och satte mig i fram. Berättade att jag hade bråttom (vilket inte imponerade) och att jag ville bli körd till närmaste pendeltågsstation. Om möjligt. Det var det.

När vi kom fram efter vad som inte bara verkade vara en evighet utan med all säkerhet också var det rusade jag som en galning ned i tunneln som ledde vidare till spåret. Slängde till kassörskan en hög pengar och slängde mig själv på ett tåg som precis skulle gå.

Äntligen ett fordon som faktiskt rörde sig hyfsat snabbt och dessutom hade en klar slutstation!

Men säg den glädje som varar. Resan in mot London är för länge sedan suddad till förmån för viktigare minnen men det som hände någonstans ett par tre stationer innan jag skulle gå av, den minnesenheten är för evigt aktiverad. Exakt var, det minns jag inte, men när dörrarna slogs upp till en av de mera centrala stationerna ropade plötsligt en raspig röst att här skulle vi bli stående ett slag eftersom en vagn hade gått sönder.

Sönder.

Ett slag.

Inga bra ord och en sällsynt dålig kombination.

Efter någon minut, som kändes om en timma, dök en man med verktygsväska upp. Mannen gick in i min vagn och öppnade en panel som han sedan började bearbeta med en rad instrument och verktyg. Antagligen var mannen inte tappad bakom just denna vagn för efter tio minuter lämnade han den med ett väl uträttat arbete bakom sig.

Tåget rullade igång och jag kunde gå av några minuter senare.

Då var det bara en sak som gällde. Att springa. Och jag sprang. Det förbenade stativet, som jag aldrig behövt använda, fungerade som ett vapen mot långsamtgående fotgängare.

När jag genomblöt av svett rundade hörnet på busstationen väntade jag mig att se en tom plats där vår buss skulle ha stått. Men där stod den! Egentligen var tiden ute, klockan hade slagit tolv och alla övertidsminuter var passerade sedan länge. Men bussen stod kvar!

När jag kom ombord satt alla där. Också Stefan. Han berättade glatt att bussen var försenad och inte skulle gå än på en halvtimma. Men det var ju ändå bra att jag var ute i tid.

Det var det. Och hem kom vi. Och rymdfärjan flög så vackert där över träden på Stansteads flygplats och jag är så himla glad att jag faktiskt fick se den.