Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Clas Svahn bloggar om märkligheter

En nörds bekännelser

Man har ju mött några nördar. Som Rune från Kumla som jag träffade i Reno i början på 80-talet då Harrah’s bilmuseum fortfarande inte hade gått under klubban och splittrats till världens alla hörn. När jag först såg Rune (eller Ruun som amerikanarna gärna uttalade hans förnamn) låg han under en bil och spanade. Rune visste allt om gamla bilar och reste till Reno och Harrah’s i princip varje år för att bara vara där.

Ruun var utan tvekan en nörd. Lite udda i sitt val av semestermål och oerhört kunnig på ett snävt sätt. Men vem kan anklaga honom för det? Att veta mycket om lite är en konst och en möjlighet som jag själv gärna skulle vilja kunna stoltsera med.

I slutet av april förra året tog jag steget ut ur garderoben och bevisade för alla som så önskade veta att även jag är en stolt nörd som står för den beteckningen. Det var nämligen då som Tekniska museet undrade om jag ville tala på deras Nördcafé om två av mina stora intressen: ufo och naturfenomen. Sedan dess hänger jag avporträtterad bland de andra nördarna längs en vägg på museet.

Inget dåligt sällskap om jag får säga det själv.

Det är tveklöst så att vi nördar är som vanliga människor fast annorlunda. På lite håll påminner vi starkt om en ordinär samhällsmedborgare. Men medianen har aldrig varit vårt mål, mellanölet var både för starkt och för svagt för vår smak och ett liv vid löpande bandet har aldrig funnits på vår agenda.

Jag är visserligen osäker på om jag uppfyller ordböckernas definition som verkar lätt antedaterad och som stigmatiserar oss som gillar att kunna mycket om udda saker. Men om man med nörd menar någon som brinner för sitt ämne och som gör allt för att bli bättre inom det, ja då är det inte svårt att stolt kränga på sig Tekniska museets nördtröja som skickades med som arvode.

Ska vi tro Wikipedia så är ordet en ”oftast negativ benämning på en person som har ett fixerat intresse eller intresseområde” vilket ställer till det lite för mig. Mest ordet ”ett”. Mina intressen är lite väl många: ufo, astronomi (i form av min bild på Hale-Bopp här ovan), sekter, konspirationsteorier, naturfenomen, Tintin, Frank Zappa och rymdfrimärken (plus astronautautografer). Rätt mycket som inte är så lätt att placera i ett enda fack.

Men räknar man bort Zappa och Tintin så skulle man kanske kunna säga att jag är intresserad av allt som ännu inte är förstått och utforskat. Jag tycker helt enkelt om ett mysterium men vill hellre lösa det än att fortsätta sprida mystiken.

Det finns säkert de som menar att Zappaintresset är ett yttre tecken på min inre nördighet och att Tintinfascinationen visar att jag, som en del andra nördar, vägrar att bli vuxen. Gott så.

Vi nördar är inte rädda för att vara avvikande. Det är vi som vågar bära röd toppluva när massan är gråare än grå och det är vi som går åt vänster när alla andra tar av till höger. Eller tvärtom så att ingen ska tolka in något politiskt budskap i detta.

Som officiellt erkänd nörd vill jag säga att detta i grund och botten är något sunt. Vi nördar står för att vi är avvikande och vi strävar efter ny kunskap och att ständigt veta mer om vårt specialintresse. Förhoppningsvis vågar vi också öppna munnen och säga det som andra just nu inte vågar säga.

Kanske detta vore något för våra skolor att utnyttja? På vissa håll gör man säkert också det men det kan ändå vara bra att påminna om att de unga som kanske inte alltid presterar som bäst mellan 8 och 15 ofta har något intresse, som om det fångas upp av en lärare med rätt inställda känselspröt, kan bli vägen in till kunskap och vetande.

Så sträck på er alla nördar! Ni har en potential som de vanliga mugglarna saknar. Det gäller bara att samhället i övrigt förstår att ta vara på det.