Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-07-15 08:25

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/blogg/markligheter/2012/11/13/solmorker-lockar-tusentals/

Clas Svahn bloggar om märkligheter

Solmörker lockar tusentals

Två minuter och fem sekunder. Längre än så blir inte den totala solförmörkelsen när den sveper över nordligaste Australien om ett par dagar. Men det räcker. Nu flockas tusentals för att se den. (Och ni kan se den här).

När månen ställer sig precis på en linje mellan solen och jorden uppstår ett av naturens vackraste fenomen, en total solförmörkelse. Den som har sett en glömmer den aldrig och vill gärna se flera. Själv glömmer jag inte hur jag och familjen en augustidag 1999 vände våra blickar mot himlen från ett majsfält utanför Bukarest. Vi hade kört dit från södra Ungern eftersom SMHI hotat med moln och bästa glipa skulle dyka upp 20 timmars bilresa söderut.

Resan gick genom kvällen och natten in i nästa morgon och eftermiddag. På vägen passerade vi ett uppvaknande Rumänien där människor med liar och skäror tog sig ut på fälten strax innan solen orkat över horisonten. En häst med vagn vi körde om hade en lykta med öppen eld i bak för att varna bilister som oss.

När vi väl hittade den blå himlen var det inte många mil kvar till Bukarest. En melonförsäljare hade parkerat sin vagn vid vägkanten och snart stannade en ledig polisman till och anslöt sig till vår lilla grupp. Jag delade ut specialglasögon till dem som ville titta och snart började skådespelet.

Jag förstår dem som nu samlas i Queensland för att uppleva de två minuterna och fem sekunderna av mörker. Enligt tidningarna i Australien samlas tiotusentals människor för att vara med när det blir dags tidigt på onsdag morgon lokal tid (sent på kvällen dagen före svensk tid). För förmörkelsen startar när solen hunnit bara en bit upp över horisonten och dess skugga vandrar sedan österut över Stilla havet för att sluta innan den når fram till Chiles kust. Något som gör antalet möjliga åskådare relativt få.

Och de kan se fram emot ett skådespel de aldrig kommer att glömma, om vädret står dem bi. Trots att våra pojkar bara var fem och sju år den där sommardagen 1999 så glömmer de aldrig minuterna på majsfältet och den kyliga skugga som plötsligt svepte över oss för att sekunderna senare skapa en rödtungad eldring av proteburanser runt vår närmaste stjärnas yttersta rand. Lite längre ut lyste koronan som en gloria.

Det var bara att hålla andan och vänta. Drygt två minuter senare var det hela över men minnet av dessa korta minuter gjorde resan värd sina vedermödor.

Det är inte utan att jag skulle vilja vara någon annanstans än i Järfälla på onsdag morgon.