Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-02-21 11:26

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/blogg/markligheter/2014/06/15/linus-pa-linjen/

Clas Svahn bloggar om märkligheter

Linus på linjen

Jag är djupt fascinerad – om än inte imponerad – av den mänskliga naturen. Ta årets fotbolls-VM som ett exempel.

Fram till VM i Brasilien har domarnas försök att få en frisparkande fotbollsspelare att inte flytta fram bollen någon extra decimeter varit i det närmaste futila. Så snart domaren har vänt ryggen till för att se till så att muren står där den ska så har frisparksläggaren plockat upp bollen, snurrat den ett varv, som för att se till så att den runda sidan kommer uppåt, och sedan lagt ned den – något lite längre fram än vad den borde ligga.

Och 9,15 meter längre bort (vem i hela friden mäter någonsin upp denna exakta sträcka) börjar spelarna i muren omedelbart att planera för att så osynligt som möjligt trippa fram några decimeter mot frisparksläggaren.

Detta har varit legio.

Tills nu.

VM i Brasilien kom inte bara med hetta på planen och samba på läktarna utan också med en liten sprejflaska. Visserligen hade den testats redan på VM för klubblag, men det är nu som vi tevetittare upptäcker den.

En linje ritas framför murens fötter och en annan där bollen ska ligga.

Och vad händer? Ingen vågar ta ett steg. Inte en tå rör sig. Domaren kunde lika gärna ha spikat fast de inblandade. Den sprejade linjen blir en avgrund.

Det som domare i alla år försökt få spelarna att respektera, men aldrig lyckats med, blir plötsligt ett gudsord skrivet i sten när gräset får en lite vit linje.

Vad är det som händer i den mänskliga hjärnan? Hur blir vi Linus på linjen utan möjlighet att lämna den?

Kanske är det så att vi människor värderar synintrycket starkare än det vi hör. Den som stod utanför rökrutan när jag gick i skolan fick snabbt en rastvaktande lärares örnblick på sig. Den som rör sig intill övergångsställets vita linjering är lovligt byte för cyniska cyklister och bindgalna bilister.

Och en skriftlig tillsägelse är alltid mer konkret än om någon bara säger till en något.

Så vad är då nästa steg? Låt mig gissa. Här är tre idrotter som skulle vinna på lite tydlighet:

Målgården i handboll konstrueras med en lucka som öppnas om spelaren trampar i golvet innan han eller hon släpper bollen. (Vilket skulle innebära att samtliga matcher skulle vara slut inom tio minuter).

Hockeyspelarna tas ifrån sina klubbor för att de inte ska kunna slå på sina motståndare. (Det går givetvis fortfarande att göra mål eftersom en puck får sparkas in om inte foten rör sig i någon sparkrörelse – intressant regel i sig.)

En äggklocka med 30 minuter som längsta tid införs i cricket för att korta matcherna. När den ringer är det dags för te och matchen är slut. (I dag är det väl ungefär tvärtom; matchen pågår i en evighet med avbrott för te för att återupptas efter pausen.)

Visst är idrott spännande!