Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-11-22 23:03

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/blogg/markligheter/2016/02/18/forr-och-nu-inte-sa-olika/

Clas Svahn bloggar om märkligheter

Förr och nu – inte så olika

Allt var inte bättre förr men det är högst osäkert om allt är bättre nu.

Jäkt och stress är vår tids adelsmärken. Den som inte har klappat ihop åtminstone någon gång har inte tagit sitt arbete på allvar. Datorer, mobiler, e-post, twittrande, facebookande, instagrammande och tusen tevekanaler löser lömskt upp våra själar.

Utbrändhet. Den nya tidens sjukdom.

Kanske ändå inte så nytt.

”Hvad kan göras för de överansträngda? En insamling för hvilohem igångsatt.” Artikeln stod att läsa på Stockholms Dagblads förstasida den 27 maj 1915.

”Sällskapet hvilohem för de överansträngda synes ha gripit in på en av vår tids allra ömmaste punkter. Överansträngning och andra nervösa rubbningar bli allt vanligare, läkarne skaka bekymrade på hufvudet, de är öfverlupna af dylika patienter, och det värsta är, att det stora flertalet af deras patienter äro oförmögna att bestå sig det enda säkra botemedlet, någon tids hvila och ro från arbetet, som slitit ut dem.”

Stockholms Dagblad illustrerade sin angelägna artikel med en vacker utsikt över Drottninghamn vid Skurusundet utanför Stockholm. Där låg sällskapets första vilohem och dit hade nyligen ett antal överansträngda kvinnliga kontorister anlänt.

Sällskapet hvilohem för de överansträngda hade alltså en viktig uppgift. Genom att öppna ett hem långt borta från stadens jäkt där ”stärkande luft, god mat och en bekväm bädd” kombinerades med ”fullständig hvila” hoppades man bota de stackars överarbetade stadsmänniskorna.

Det var då det, för 100 år sedan. Tänk ändå vad utvecklingen gått framåt.

Eftersom jag läser mycket gammalt i form av böcker och artiklar så stöter jag ofta på berättelser som lika gärna kunde vara skrivna i dag. I helgen kom jag över boken ”Naturvetenskap och kristendom” av den för mig okände schweiziske professorn Frédéric Bettex (1837–1915) som kom ut i sin tredje upplaga på svenska 1915 men som skrev redan 1896.

Också den gode professorn (som fick sin titel av kungen av Württemberg) noterar att saker och ting helt enkelt går alldeles för fort numera och att ”mången nutidsdam får knappt tid att genombläddra en illustrerad familjetidning eller en damtidning” och att skulden till detta står att finna i att alla moderna apparater som skulle spara tid och effektivisera:

”Vi äro stolta över ångkraft och elektricitet, men ångan har skadat oss. Sedan vi med den och med telegraf och telefon spara in så mycken tid, får vi inte längre tid till någonting”, skriver professor Bettex.

Känner vi igen oss? Mobiler och datorer – vår tids tidsbesparare.

Bettex konstaterar också att det ”överallt” klagas över ”tilltagande svaghet i huvudet och nerver, närsynthet och blodbrist”.

I grund och botten går det mesta igen, historien upprepar sig och vi uppfinner hjulet varje dag. Varje generation har sina idéer om att just vi står på toppen av all mänsklig verksamhet och därmed också är dem som lider mest av allt det nya.

För mitt all teknik står en människa. En människa som har lika svårt att hänga med i dag som för 100 år sedan eftersom våra själar inte utvecklas i takt med tekniken. Eller som min vän Ebbe Schön har sagt: Vi är stenåldersmänniskor som pratar i mobiltelefon.

Också det gamla har varit nytt och de som levde då hade fullt upp att anpassa sig till det. Precis som vi.