Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-04-20 08:51

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/blogg/markligheter/2016/11/04/svarfangade-pip-i-havet/

Clas Svahn bloggar om märkligheter

Svårfångade pip i havet

Rätta artikel

Vad är det som piper i nordligaste Kanada? Och varför skräms djuren i området iväg?

Eller rättare: Vad var det som pep och skrämde djuren?

Eller kanske – pep det över huvud taget?

Det var i somras som lokala jägare i Nunavutområdet upptäckte att de annars djurrika vattnen i nordöstra Kanada, var tomt på liv. Området ligger strax norr om Nordvästpassagen, där vattnet är öppet under sommar och delar av den tidiga vintern och där många djur samlas.

En lokalpolitiker, Paul Quassa, berättade för den kanadensiska radion CBC hur ljudet verkade komma från havsbotten och att det skrämde iväg djur från platsen. I en del fall har det rört sig om pipanden i andra all om mera lågfrekventa hummanden.

Om Paul Quassa själv verkligen hört ljuden är oklart men CBC hänvisar till uttalande i det lokala parlamentet förra månaden, den 24–25 oktober. I vilket fall som helst har nyheten, som alltså är några månader gammal, fått spridning runt jorden under fredagen. För ljuden hördes i juni, skriver Nunatsiaq Online som uppmärksammade fenomenet första gången den 31 oktober.

Och det är också genom denna lokaltidning som vi får veta att ljuden hördes med hjälp av sonar utrustning och inte direkt med blotta örat.

Som så mycket annat som människor inte förstår sig på så hamnade dessa märkliga ljud på militärens bord. Och militären, den kanadensiska i det här fallet, skickade iväg ett flygplan för att utreda vad som egentligen var på gång.

Men trots sofistikerad utrustning för att upptäcka ljuden hördes inget på militärens instrument. Och djur fanns det – flera valar och sex valrossar.

Så militären återvände och lade ned utredningen: ”För tillfället har försvarsmakten inga planer på att fortsätta undersökningen”, skriver talespersonen Ashley Lemire i ett uttalande.

Spekulationerna har givetvis gått höga. Bland andra har Greenpeace pekats som möjlig skurk då man i teorin skulle ha kunnat använda sig av ljud för att skrämma bort, och därmed rädda, djur som annars skulle ha jagats. Men Greenpeace förnekar detta bestämt.

– Vi respekterar inuiternas rätt att jaga, säger Farrah Khan, talesperson för Greenpeace till CBC.

En annan möjlig förklaring skulle vara det lokala gruvföretaget Baffinland Iron Mines Corporation, som under en period utförde sonarundersökningar inte långt från Fury and Hecla-sundet där ljuden hörts.

Men inte heller gruvbolaget verkar stå för förklaringen. I en intervju med CBC säger man att någon sådan utrustning inte använts under den period som ljuden rapporterades.

Givetvis har även ubåtar pekats ut som möjliga källor till ljuden. Men inte heller där har det gått att hitta något mera beviskraftigt och märkligt nog har ryssarna klarat sig från att pekas ut.

Och även om det också är svårt att hitta namngivna vittnen så berättar en annan politiker, George Qulaut, för CBC, hur han vid ett besök på platsen förvånades över bristen på djurliv.

Några ljud kunde han inte höra men detta förklarar han med sin dåliga hörsel, orsakad av många års jagande.

Och inte heller CBC:s utsända kunde höra ljuden men skriver att man hört talas om folk som gjort det – men tyvärr inte kunnat träffa någon av dessa för en intervju.

Och en lokal dokumentärfilmare, Zacharias Kunuk från Igloolik, menar att bristen på djurliv kan ha sin förklaring i att området i år saknar flytande is och att sälarna därför sökt sig därifrån.

Så där står vi. Ljud eller inte. Vittnen eller inte. En spännande historia är det i alla fall.

Vi får väl hoppas att det kommer fram lite mer substans i denna udda historia.

Bilden ovan är tagen av Tore Meek.