Loreen, med häxvibb och fridans, och Dead By Aprils growlkryddade dänga. Det är lite fascinerande att de mörkaste och mest extrema (med schlagermått mätt, vill säga) bidragen går vidare i det grälla glittrets högtid Melodifestivalen. Men kanske inte så förvånande. Gotiken ligger i tiden, och det senaste året har varenda hipster gått runt med ett exemplar av svenska metalhistoriken "Blod eld död" under armen. Mörkret är den nya björkfaneren, helt enkelt, och det är bara en tidsfråga innan bondageriggen som prydde Dead By Aprils scen syns i en inredningstidskrift nära dig.

Men resultaten, finalisterna, förlorarna, är egentligen det minst relevanta med Melodifestivalen. Dess viktigaste funktion är som tv-underhållning. Melodifestivalen är vår version av amerikanska Oscarsgalan eller Super Bowl, vår största tv-show med massivt genomslag både vad gäller tittarsiffror och mediabevakning. SVT har mycket att leva upp till, och Melodifestivalen fick förra året hård kritik för sina dassiga skämt och taffliga Peter Stormare-sketcher.

Men årets upplaga är faktiskt rätt lysande som bred underhållning. Helena Bergströms schlagerfanatikerparodi är träffsäker, shownumret “Inte bara bögarnas fest” snyggt. Men framför allt har programledarfyndet Gina Dirawi en helt fantastisk tajming och scennärvaro, och lyckades till och med avvärja Thorsten Flincks sunkiga tafsningar i direktsändning utan att tappa fattningen. Dead By April och Loreen må få en vår av berömmelse, men Dirawi står för årets absoluta genombrott.