Plötsligt var allt en nyans blekare. Arenan i Nyköping var lite mindre, publiken lite sömnigare, låtarna hade vi redan hört. Andra chansen har alltid varit Melodifestivalens svagaste länk, svår att få spännande och – när allt kommer omkring – ganska meningslös. Ingen Andrachansen-tävlande har någonsin vunnit finalen (även om Caroline af Ugglas var ganska nära 2009), och årets åtta bidrag kändes jämntjocka: ingen kunde skrälla, ingen riskerade sin karriär, och till och med Dynaztys påkostade pyro hade tappat sin glans.
Gårdagens tv-sändning kändes också lite halvhjärtad. Sarah Dawn Finer var ensam programledare, och skötte sitt jobb rakt på sak och utan krusiduller. De förinspelade sketcherna med Gina Dirawi var märkligt meningslösa (“När jag sist träffade Thorsten Flinck blev det pannkaka. Därför ska jag bjuda honom på pannkakor.”), och tävlingsupplägget med ett oändligt antal superkorta telefonomröstningar är stressigt och förvirrande. Synd, efter fyra veckors deltävlingar med något i Sverige så ovanligt som snabbt, smart och roligt manus.
Men vi bjöds åtminstone på ett oemotståndligt surrealistiskt ögonblick när Thorsten Flinck och Sean Banan duellerade i populärmusik. Läs meningen igen: Flinck, Banan, duell, populärmusik. Och det var två helt oväntade bidrag som knep de sista finalplatserna. De unga rockabillyherrarna i Top Cats och den barfota medelålders teatermannen Thorsten Flinck slog ut allt motstånd. Nästa veckas final i Globen har alla förutsättningar att bli alldeles strålande underhållning.