Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2021-03-07 11:09

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/blogg/melodifestivalen2012/2012/05/19/1997/

Fahl på festival

Helvetets egen flygplats

Okej hörrni, jag vet att det inte finns något tråkigare än att höra om någons misslyckade flygresor, men seriöst. Jag måste. Jag ska hålla mig kort och lovar att skriva om roligare saker sen. Och man har inte levt förrän ryska uniformerade män som ej talar engelska konfiskerar ens pass och leder en bakvägar genom St Petersburgs flygplats (aka helvetets egen flygplats).

Resebyrån hade bokat mig via Ryssland, och flyget från Stockholm landade vid en annan terminal än flyget till Baku avgick ifrån. Och då måste man ha ryskt visum. För att ta sig mellan terminalerna. Fråga mig inte, det låter helt sjukt, men incheckningspersonalen tittade medlidande på mig och berättade att en hel familj i samma situation hade skickats tillbaka till Sverige för någon vecka sedan. Alla runt mig boardade och jag stod och bet på naglarna medan vänlig SAS-man ringde “sin kontakt Vladimir” för att se om det gick att lösa. Till slut, i sista sekunden, nickade han och så fick jag gå ombord.

I St Petersburg väntade den mest kafkaeska upplevelse jag någonsin varit med om, och alla som känner mig vet att det faktum att jag INTE bröt ihop och lade mig på golvet och grinade okontrollerbart är ett mirakel. Hursomhelst, bla bla, jag kunde inte gå igenom passkontrollen, olika män i uniform som inte kunde engelska tog mitt pass och gick väldigt snabbt åt olika håll och jag sprang efter med resväskan och när de efter mycket om och men bestämt att jag fick färdas till Terminal 1 utan ryskt visum(skjutsad av en jättejättegammal rysk man i en sönderfallande minibuss) kom ännu fler män i uniform. Jag var på riktigt osäker på om de försökte hjälpa mig eller om de skulle deportera mig! Till sist blev jag ledd olika bakvägar till incheckningsdisken, där personalen bara stirrade på mitt azeriska visumbrev och skakade på huvudet. Det tog ytterligare en halvtimme av passkonfiskerande och huvudskakningar. Någonstans här började jag ge upp och funderade på om det skulle hjälpa om jag smög åt någon de hundra euros jag hade i plånboken, men jag kunde inte bestämma mig för vem det var värt att muta så jag försökte med min blankögda snälla blick i stället. Till sist fick jag checka in. Aldrig varit så glad att checka in på ett flyg någonsin.

På flyget blev jag eventuellt bortgift med en azerisk medpassagerares son, det är lite oklart.

Men nu är jag framme! Det lilla jag sett av Baku är helt, obeskrivligt, bisarrt. Jag sitter på mitt hotells terrass och äter ostmiddag och dricker rödvin (aldrig behövt glas rödvin mer än exakt nu), och från terrassen har jag utsikt över vattnet där det är helt magnifika fyrverkerier. Ska berätta allt snart. Måste bara få i mig lite ost.