Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-08-19 20:34

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/blogg/modebloggen/2010/09/24/fangslande-mode-8148/

Modebloggen

Fängslande mode?

Om jag nu kan tillåta mig själv att referera till Alexander McQueen igen inom loppet av fyra blogginlägg (det kan jag) så minns jag något han berättade i en intervju för länge sedan: Hur han för en gångs skull hade smugit in och tagit plats front row (i vanliga fall håller sig designern alltid backstage) på en av sina Givenchy haute couture-visningar (han var chefdesigner 1996 till 2001) och fastslog att han aldrig sett en mer dötrist skara människor. De som satt brevid mig på front row såg ut som om de var på begravning!, beklagade han sig, ungefär, och fortsatte, Det är meningen att mode ska vara roligt och medryckande!

Om publiken inte såg ut som om någon dött, såg de ut som om de höll på att somna. Alexander McQueen saknade den roliga energin, den tid då folk tillät sig bli hänförda av mode.

Milanos största och mest kända designer är Muiccia Prada, och hon visade sin vår/sommar 2011 på torsdagen. Hon är känd för att alltid komma med ett starkt uttryck, något som ofta har en djupare grund och väldigt ofta säger något om kvinnlig sexualitet eller hur kvinnor betraktar sig själva. Hon skapar ofta med utgångspunkt i en lite tantig stil stil, där det finns något “störande” element som ligger och vibrerar vid ytan. Hon talar ofta om oskuldsfullhet och kvinnlighet.

De senaste säsongerna, i takt med recessionen, har dock hennes kollektioner blivit mindre och mindre politiska, och igår syntes inte heller så mycket av en djupare idé. Men det behöver inte betyda att det inte var en väl utförd kollektion. Hon lyckades blanda en miljon olika referenser från barock till minimalism, sjuksystrar till flamencodanserskor till Josephine Baker till Coco Chanel på 20-talet, med inslag av neon, randigt, chockfärgade randiga pälsstolor, banan- och aptryck, creepers, sombreros och broderier men också enkla svarta dräkter och klänningar. Och varenda plagg, oklanderligt skuret i vanlig japansk bomull.    

Siluetten var den lite längre, den som syns på alla de där eleganta italienska kvinnorna längs Milanos gator. Och vad Prada försökte göra, och lyckades med, skriver alla kritiker, var att göra mode roligt igen. Det fanns ingen ängslighet i den här kollektionen, ingen bakomliggande strategi. Hon hade inspirerats av både barock och minimalism och angrep det på ett väldigt kreativt sätt.

Om den fångar tidsandan får framtiden än så länge avgöra, men vad som syns redan nu är ett steg bort från den ledande attityden där mode handlar om att bara sätta en supersäljande, eller stencool, eller superkomplicerad (men idémässigt fattig) look.   

Nu har både Tom Ford (bilderna från hans comeback efter sex år är dock än så länge hemliga) och Marc Jacobs (som återlanserade 70-talets hippieglamour) i New York, samt Prada i Milano fängslat publiken med mode som kanske knappt är nyskapande eller ens funderar kring tanken “var är mode på väg?” men som får publiken att jubla och skaka av förtjusning.

I ett klimat där kommersialism och marknadsstrategier styrt så länge så rycks man mer än gärna med. Men är det ärligt, och är det verkligen vad McQueen saknade - en regn av analyser som proklamerar: “Mode är mode igen - mode är kul igen!”? Jag skulle väldigt gärna säga att det är så, och att Prada gjort det bäst hittills, men jag saknar ändå det där djupet som får “roligt” att ta oss någonstans.