Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-03-30 19:21

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/blogg/nhl/2013/12/16/odesmattat-i-segerrikt-rum/

NHL-bloggen

Ödesmättat i segerrikt rum

DETROIT.

Att kliva in i ett omklädningsrum i NHL efter att laget förlorat är en närmast spöklik upplevelse.

Tänk er då känslan när jag jag i natt klev in i omklädningsrummet för ligans mest vinnande lag de senaste 15 åren efter att de förlorat för femte matchen i rad.

Trots den mjuka heltäckningsmattan smyger mediafolket som på tå förbi bilderna på lagets alla legendariska spelare och den långa raden av bilder på vunna Stanley Cup-bucklor på väggen.

Alla spelare utom Niklas Kronwall och Jonas Gustavsson har försvunnit som en avlöning. Niklas stannar för det är han som ska föra lagets talan till pressen. Jonas för att det tar tid att plocka av sig målvaktsrustningen även om han bara suttit i båset.

20-årige slovakiske dubutanten Tomas Jurco sitter också kvar. Mest för att fundera vad han egentlingen varit med om. Att debutera i NHL och få spela med Pavel Datsjuk och Daniel Alfredsson. Det är ingen lättsmält upplevelse.

Mina kollegor närmar sig backen från Järfälla ocks ställer nästan viskade frågor. Och svaren från Niklas är nästan lika tysta.

Rakryggat försöker han se reportern som ställer frågan i ögonen, men blicken faller allt oftare ner i golvet.

Efter den stora mediaflocken ska jag själv försöka prata OS med Niklas. Det går självklart inget bra.

Han upprepar svaren han nyss gett på engelska om lagets läge. "Vi är där men ändå inte". Vi och jag måste bli bättre". "Vi måste hitta en väg att vinna matcher igen". "Vi måste hitta vår identitet".

Niklas är tagen. Det hörs på hans röst.

Vi försöker prata säsongen som helhet, känslan när Daniel Alfredsson kom till laget och Gustav Nyquist fina spel. Niklas kämpar, han svarar, men det går trögt.

När vi är färdiga ber han nästan om ursäkt och säger med darr på stämman: "Du får försöka göra något av det där", sedan tar han i hand och går till duschen.

Coachen Mike Babcock kommer in och drar sin analys av matchen. Berömmer Tampas målvakt Ben Bishop och konstaterar igen att försöken att hitta ett sätt att göra mål i powerplay misslyckades. Han får några korta försiktiga frågor om olika lägen i matchen, men det är inte heller läge för några skarpt kritiska frågor. Babcock är för respekterad för det, även i detta krisläge.

När han själv tycker det räcker säger han tack och går. Ingen följer efter för att ställa en sista fråga på väg ut.

Några spelare skymtar förbi mellan duschen och styrketräningsrummet. Alla med nedsänkta huvuden. Ingen säger något till någon annan. Finns inte ens en gnutta utrymme för ett skämt i det här läget.

Spelarna går förbi en statistiktavla där topplagens logotyper vad gäller gjorda mål, insläppta mål, procent i olika spelformen redovisas. En tavla där de för varje dag som går ser Detroits logga meed det bevingade bilhjulet sjunka. En tavla som dagligen påminner dem om det obehagliga läget.

Daniel Cleary, en av veteranerna, kallas in och en tv-station gör en intervju. Återigen sker det tyst, nästan viskande.

Den ödesmättade stämningen förstärkt ytterligare.

Ändå är det 47 matcher kvar på säsongen.