Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-12-14 18:12

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/blogg/oceanrace/2015/01/08/team-sca-lar-och-tar-in/

Volvo Ocean Race

Team SCA lär och tar in

[caption id="attachment_298" align="alignnone" width="380"]

Abby Ehler och Justine Mettrau trimmar segel.[/caption]

Senast rapporterade position: 6:a, 38 distans efter ledarbåten, Dongfeng.

Fart 9 knop

Kurs 114 grader

Ombordreporter Corinna berättar:

"Natten har varit långt ifrån tråkig. Det började med att Libby, någon gång på eftermiddagen, förklarade att snart måste vi komma till beslut om rutten mot Sri Lanka. Bör vi gå mot den indiska kusten och dra nytta av sjöbrisen eller fortsätta längre ut till havs? Samtidigt vill vi ju hänga på de andra.

Vi har haft sällskap av Mapfre sedan starten utanför Abu Dhabi. Det har varit fantastiskt lärorikt att äntligen ha en annan båt att mäta sig med på nära håll. Under förra etappen höll de ihop med ledarbåtarna fram till det stora strategiska beslutet att gå ost. Om nu Mapfre skulle välja att gå mot indiska kusten, borde vi följa efter? Eller inte?

Nästan samtidigt som Libby förutspått nästa gipp genomför Mapfre samma manöver. “Alla upp på däck — vi gippar!” ropade Libby och plötsligt var vi tillräckligt nära för att bjuda Libbys bror Robert, ombord på Mapfre, på en kopp te.

Efter att ha försvarat oss i dagar var vi äntligen i ett utmärkt läge för att komma om och placera Mapfre bakom oss – i vår skitvind! Energin ombord var hög!

Omedelbart efter att vi gått om säger Libby: ”Det här är vägen till Sri Lanka. Vi har ungefär en halvtimme till nästa positionsrapport och det kommer ge oss mer förståelse för var de andra är, men jag misstänker att alla går mot sydost.”

Natten hade varit som alla andra nätter om allt hade gått enligt planen. Om vi hade tagit emot positionsrapporten och de andra båtarna hade gippat sydost precis som Libby förutspått. När vi tog emot rapporten 19:15 såg vi att ingen av de andra båtarna gippat. Fort! Vi gippade tillbaka! Därefter gippade Mapfre. Och igen. Skulle det bli en duell mitt in Indiska Oceanen?

Libby och Sam satt vid navigationsstationen och funderade ut nästa drag. Vi andra satt på railen och väntade på beslut.

”När trycket börjar skifta går det vingligt,” säger Sam. ”Vi har Mapfre jämte oss och de visade att man faktiskt kan utnyttja de här små skiften på ett bra sätt. De gjorde precis ett par smarta gippar i rätt ögonblick med skiften och vann distans på oss.” Vi bestämde oss för att göra samma sak.

Istället för att gå syd på en gipp bestämde vi oss för att använda varenda litet skift. Mapfre som pressade på bakifrån skulle hjälpa oss att vinna distans gentemot de andra. Vi hoppades det skulle vara värt hårt arbete och en sömnlös natt. Det var i alla fall torrt på däck.”

Sam beskriver natten som en investering – laget måste offra sömnen för att ta tillbaka förlorade sjömil. Vi höll tummarna att det skulle gå vägen. Som ett klockverk ropade Libby ut manövrarna: 5 minuter babord. 10 minuter styrbord. Vi seglade i sicksack. Liksom Mapfre.

Vid 02:15 tittade solen fram bakom horisonten och avslöjade Mapfres välkända siluett. De låg fortfarande inom sikte. Alvimedica och Azzam syntes på AIS:en. “Yes! Vi lyckades,” ropade Libby glatt.

Laget är utmattat. Ingen sömn och 29 gippar tar ut sin rätt. Men känslan av att ha lyckats tar över och vi är alla exalterade. Nästa utmaning som väntar är ett område med lättare vind som vi hoppas kunna smita förbi under dagen!"