Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-06-07 06:08

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/blogg/osevardheter/2011/10/28/k-spaning-pa-gotland-4/

Osevärdheter

K-spaning på Gotland 4

Före Estoniakatastrofen skulle det till mycket innan en tur med Gotlandsfärjorna ställdes in på grund av hårt väder. Blåste det för mycket för att gå in i Visby gick man till Kappelshamn på norra Gotland, eller i värsta fall till Slite på östra sidan. Eftersom jag själv inte blir sjösjuk, så var det roligare ju mer det gungade. Efter 1994 blev man dock lite betänksam.

Färjehamnen i Kappelshamn.

Färjehamnen i Kappelshamn är i dag en öde plats. Terminalbyggnaden från mitten av 1960-talet förfaller och den stora uppställningsplatsen för väntande bilar borde vara ett paradis för rullbrädor. Några drömmer om att börja köra kryssningsfartyg till Kappelshamn. Andra drömmer sig kanske tillbaka till den tid då hamnen hade reguljära turer till Södertälje och Oxelösund i Sverige.

Innan staten 1966 beslutade att endast ett rederi skulle få subventioner för att trafikera Gotland fanns det alternativ till Gotlandsbolaget. Den sista(?) stora utmanaren var Ö-linjen (egentligen Rederiaktiebolaget Nordö). Med start 1960 tog rederiet upp kampen om passagerarna.

Färjehamnen i Klintehamn.

Förutom Kappelshamn så använde man sig av Klintehamn, några mil söder om Visby. Därifrån gick färjor till Oskarshamn och Grankullavik. Terminalbyggnaden i Klintehamn är i bättre skick. Den används bland annat för turisttrafiken till Stora Karlsö.

Ö-linjens m/s "Gotlänningen" lämnar Grankullavik på Öland. Fyren Långe Erik i bakgrunden. Vykort från E-foto i Borgholm.

I Kappelshamn pågick reguljär färjetrafik fram till 1970. I Klintehamn gjordes det senaste försöket 1997, av utmanaren Litorina Line.

Del av Ö-linjens tidtabell sommaren 1965.

Ö-linjen låg i teknikens framkant. Dess färjor hade stabilisatorer för att minska effekterna av sjögången. Rederiet hade också planer på att sätta in svävare mellan Gotland och fastlandet. Men staten kom emellan.

Fakta/läs mer: Christer Jansson: "Över östersjön till Gotland. Passagerarfarten genom tiderna", 1996. Nils Nordenbrink: "Ö-linjen. Rederi AB Nordö samt Ölands och Gotlands moderna trafikhistoria".