Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-06-07 05:23

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/blogg/osevardheter/2015/02/06/1439/

Osevärdheter

Vad hände med järnvägen till Värmdö?

För drygt hundra år sedan planerades det för en järnväg från Stockholm österut till Värmdölandet. Av projektet bidde det dock inte ens en vante.

Kommunikationerna ut till Värmdölandet var minst sagt usla och speciellt usel var passagen på den gamla flottbron över Skurusundet. Med bättre kommunikationer skulle de stora markägarna kunna stycka av och sälja mark till stadsbor som, i tidens anda, skulle lockas att bo i villa. Dessutom skulle en järnväg locka industrier till området.

Den första järnvägsplanen från 1902 redovisade en sträckning från Saltsjöbanans station vid Henriksdal, över Skurusundet, förbi Gustavsberg och Hemmesta, ända ut till Bullandö. Dessutom en gren norrut från Hemmesta till Norrnäs.

De ”starka män” (en lantbrukare, en ryttmästare, en docent och en kapten), som tagit tag i järnvägsprojektet, ansökte 1904 om att få anlägga en normalspårig järnväg från Saltsjöbanan, vid Järla, och ut till Ålstäket på Värmdön. Alltid en början. Året efteråt lämnade man dock in en ny ansökan, om att i stället få anlägga en elektrisk spårväg från Saltsjöbanans station Storängen till Ålstäket, samt en ny bro över Skurusundet för järn- och landsvägstrafik.

Den 9 februari 1906 beviljades koncession för spårvägen. Den 10 februari hölls konstituerande bolagsstämma med Värmdö järnvägsaktiebolag på anrika Hotell Rydberg i Stockholm. År 1907 reviderades sträckningen av banan och den förlängdes till Vik. Samtidigt stod det klart att anläggningskostnaden från början varit en glädjekalkyl. Den hade ökat från 1,7 till 2,9 miljoner (x 50 i dagens penningvärde) – dessutom hade en del av aktiekapitalet försvunnit i oklara sidoprojekt. Försöken att få in mer kapital misslyckades helt och den 19 april 1909 upplöstes bolaget.

John Tjerneld (se nedan) avslutar sin historik över bolaget med ”Aktieägarna är visserligen fattigare på mynt, men desto rikare på erfarenhet.”

Finns det något kvar av det havererade projektet?

En ny bro över Skurusundet stod klar 1915, men den har inget med järn/spår-vägen att göra.

En kollega, som bor i Hemmesta, har hört att huset på Viks skolväg 20 skulle vara uppfört som stationshus. Ser lite överdimensionerat ut.

Busshållplatsen ”Viks central” heter ”central” eftersom den var tänkt station på banan. Låter ambitiöst för en spårväg. Busstrafiken startade först 1930, men jag har inte lyckats utröna om hållplatsen och namnet fanns då.

Det stora trähuset på Skärgårdsvägen 211 uppfördes som tänkt järnvägshotell. Det kom i stället att fungera som pensionat in på 1950-talet, men är nu bostadshus.

Gammalt järnvägshotell?

Drygt 100 meter nordost om nedfarten till Viks gård fanns tidigare en terrassering som påstås vara en del av banvallen. Men ingen av de planerade sträckningarna av banan skulle passera här. Terrassen uppfördes på order av ägaren till Vik, docenten Cassel, som sedan planterade nyheten i media att bygget av järnvägen var i full gång. Allt för att kunna sälja avstyckade villatomter i området. I dag döljs terrasseringen av ett – villaområde.

Fakta/läs mer John Tjerneld: ”Värmdö järnvägs historia, framställd med ledning av järnvägsbolagets handlingar”, PA Norstedt & söner, 1910. Nils Ädelgren: ”Om elektrisk spårväg till Värmdön och Värmdö järnvägsaktiebolag” i Värmdö skeppslags fornminnesförenings årsskrift 1955–56. Cecilia Hammarlun-Larsson: ”Nacka kommun. Kulturhistoriska miljöer”, Nacka kommun mfl, 1987. Rolf Källman: ”Skärgårdsbygd. Kulturhistoriska miljöer i Värmdö kommun”, Stiftelsen Stockholms läns museum och Värmdö kommun, 1991. Boo hembygdsförening: Berättelsen om Skarpnaäs villastad.