Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-09-24 11:12

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/blogg/pa-stan/2008/03/31/49-walker-brothers-pa-millesgarden-61/

På Stan-bloggen

# 49: Walker Brothers på Millesgården

Walker Brothers var inte bröder. Los Angeles-trion valde namnet eftersom det stod Walker på ett av de falska ID-korten som de använde för att komma in på klubbarna med 21-årsgräns längs Sunset Strip. Ett år efter att Beatles hade erövrat USA reste Walker Brothers i motsatta riktningen - och såg till en början ut att bli lika framgångsrika. Singeln "The sun ain't gonna shine anymore" toppade brittiska singellistan i en månad våren 1966. Trion blev flickfavoriter - särskilt Scott Walker, den allvarlige sångaren med den djupa rösten.

När tidningen Fab 208 frågade Walker Brothers vilka mål de hade med karriären svarade basisten och andresångaren John Walker: "Att bli en internationell underhållare inom alla områden." Trummisen Gary Walker sa att han ville bli "en internationell stjärna." Scott hade bara ett mål: "Att bli människa."

Han kände sig inte som det längre. Livet som popstjärna plågade honom och han gjorde allt för att undvika horderna av kvinnliga fans. När förföljelserna var som värst gömde han sig i ett kloster på Isle Of Wight men tjejerna hittade dit också. Scott var en ung, amerikansk intellektuell som tyckte att hans hemland saknade kultur. Han ville förkovra sig i europeisk film, konst och litteratur. Framför allt ville han träffa Ingmar Bergman.

- Jag var så naiv att jag trodde att det skulle räcka med att promenera omkring lite i Sverige så skulle jag säkert komma i kontakt med någon som kunde presentera mig för Bergman, sa Scott i tidningen Pop 1995. Men när jag pratade med folk försökte de bara byta samtalsämne hela tiden. De kunde inte tänka sig något tråkigare än att diskutera Ingmar Bergman.

I Stockholm fick Scott åtminstone lite kultur när han besökte Millesgården. Där spelade Walker Brothers in videon till "The sun ain't gonna shine anymore" mellan statyerna på terrassen. "Musicerande änglar", ett av Milles verk, såg ut att blåsa den spanskt klingande trumpetmelodin och i sin tjocka hårhjälm liknade Scott en kerub. "Loneliness is a cloak you wear", sjöng han och drog handen framför ansiktet i en teatralisk gest. Den raden skulle han leva upp till under resten av sin karriär. Han svepte ensamheten tätt runt sig själv och blev en av rockhistoriens skyggaste stjärnor.