Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-08-19 18:32

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/blogg/pa-stan/2008/03/31/64-lee-perry-botar-cancer-46/

På Stan-bloggen

# 64: Lee Perry botar cancer

Lee Perry brukar beskrivas som Jamaicas Phil Spector. Precis som sin amerikanske kollega byggde Perry ett omisskännligt sound med hjälp av ekoeffekter och överdubbning – men det lät inte majestätiskt och symfoniskt som hos Spector, utan fragmentariskt, tungt och gåtfullt.

Båda producenterna har också odlat myten om sig själva som excentriska genier. Medan Spector proppade studion full av musiker och tvingade dem att spela samma partier om och om igen blev Perry känd för att blåsa rök på mastertejperna – och gräva ner dem i trädgården för att välsigna dem med naturens krafter. Det sägs att han brände ner sin studio Black Ark för att stoppa demoniska krafter som frammanats av musiken. Det sägs också att han fortfarande tror att hans schweiziska fru är en vampyr.

Men Lee Perry tycks ha en förmåga att koppla av och på vansinnet. Under de kosmiska kostymerna döljer sig en slipad affärsman. För ett par år sedan tjänade han stora summor genom att medverka i en Guinness-reklam (där han drog paralleller mellan dubreggae och Dublin). I de här dokumentärklippen, som av Perrys utseende att döma är inspelade i slutet av sjuttiotalet, verkar han hur som helst ha zappat sin hjärna till en annan dimension. Han babblar om svart magi, Kung Arthur, gymping och Jesus. Han jämför musik med det brinnande svärdet Excalibur och säger att han kontrollerar universum från sin vänstra fot.

I studion spelar en av hans söner ett skönt orgelgroove. Sedan sjunger en kvinna Bob Marleys "No woman no cry", medan en liten flicka spelar ett tafatt men hypnotiskt komp. "Jag är Davidsstjärnan! Jag är den ende som kan bota cancer!" ropar Lee Perry och i det här ögonblicket är man beredd att tro honom.