Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-11-20 14:09

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/blogg/pa-stan/2008/10/29/fotoalbumet-943/

På Stan-bloggen

Fotoalbumet.

Vilket liv som jag och min mamma har levt tillsammans. Det är helt otroligt, när jag tittar i de gamla fotoalbumen blir jag påmind om att det så länge, i nästan tio år!, faktiskt bara var hon och jag. Inga syskon, inga män. Vi gjorde allt tillsammans. Vi levde tillsammans, vi sov tillsammans.

Vi bodde i lägenheten i Karlstad, utan pappa, och mamma försörjde oss båda. Hon sydde lucianattlinnen till mig och sparade pengar till semestrar på Karlstads kommuns rekreationsanläggning på Tjörn. Sen åkte vi dit, hon och jag. Och hennes kompis Agneta som hade bil och kunde köra oss dit.

Mamma hade en gammal systemkamera. Bilder togs hela tiden i vårt hem, bilder på mig, på mitt rum, på vardagsrummet och sommarstugan. Semesterbilderna från Tjörn och Göta kanal. Hos mormor i Dalarna, på skidtur på den tiden då snön fortfarande nådde ända upp till taket på härbrena på fjället. Knäppa kortet, lämna in rullen, sätta in i album.

Mamma skrev också små kommentarer till varje bild. Jag tog ett suddigt kort på mina barbiedockor, mamma skrev: ”Här sitter de vackra flickorna i sina fantastiska kreationer”.


Hur orkade hon skriva de där texterna? Var hittade hon motivationen? Och när hon själv är på bild, i en innovativ vinkel och med diffusa drag eftersom det var en nioåring som höll i kameran, så kallar hon sig själv mamma i bildtexten. Inte Lisbeth, eller jag. Mamma. Det var det enda hon var i tio år.

Det är bildtexterna som fångar mig. Bilderna i sig är inte märkvärdiga, jag har ju minnen från de här händelserna, minnena var vardag och normala. Men bildtexterna som mamma skrivit, hur engagerad hon var i allt som vi företog oss. Som jag tycker verkar så tråkigt för en vuxen kvinna, nu när jag själv är en vuxen kvinna. Hur hon behöll entusiasmen. Som att hon verkligen tog oss, vårt förhållande, på allvar.

Hon skriver mitt namn, Hanna, Hanna gör det och det. Hanna. Det ser främmande ut på något sätt, i blyerts på tjockt papper. Men mellan skilsmässan med pappa och Göran utspelade sig ett helt liv, ett helt fristående liv som finns dokumenterat i ett randigt album, inköpt på Åhléns i Karlstad i slutet av åttiotalet. Mitt och mammas liv, vårt förhållande i bildtexter.