Christian Saldert berättar om sina verk - DN.SE
Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
På Stan-bloggen

Christian Saldert berättar om sina verk

För ett år sedan intervjuade jag Christian Saldert i hans stökiga och högljudda ateljé på Fredsgatan 12. Då gick han på Mejan och skulle ställa ut kollage under kollektivet FIENDEN på Galleri Jonas Kleerup. Nu har han tagit examen och ställer ut ensam på samma galleri. Metoden är fortfarande densamma, men motiven är nya. Så jag bad honom välja ut tre verk ur den nya utställningen, och berätta om dem här i bloggen. Observera att bilderna vi publicerar här är en aning beskurna.

Utställningen kan du se på Galleri Jonas Kleerup , Tegnérgatan 18, tom 23 november.


"Aimée, the mind, and the immaculate sisters"

Titlarna har en viktig betydelse i min konst, och det här
verket är knappast något undantag. ’Aimée’ är en pseudonym för Marguerite
Pantaine, en kvinna med svår förföljelsemani som 1931, i övertygelsen om
att vara föremål för en illvillig komplott, försökte mörda en känd fransk
skådespelerska. ’Immaculate sisters’ hänvisar till de mytomspunna
systrarna Christine och Léa Papin, som 1933, efter att i sju år arbetat
som pigor hos en fransk familj, mördade sin arbetsgivares fru och dotter.
I mitt verk flätas dessa öden samman. Aimées svartrastrerade ansikte,
med halvöppen mun, invirat i ett blombesmyckat rep, utgör bakgrunden.
Längre ner på bilden, i varsitt hörn, ser vi systrarna Papin, målade som
två muntra grisar.

Det som förenar de två händelserna bortom det synbara våldet är att de
båda sätter frågor om identitet på sin spets. Aimée tyckte sig ständigt se
sitt eget jag kidnappat, av såväl romankaraktärer som andra offentliga
figurer, och hennes förföljelsemani tog sin utgångspunkt i förvissningen
om att antingen vara någon annan eller att ha blivit berövad sitt eget
jag. Systrarna Papins förhållande till identitet var inte heller
okomplicerat. De hade inget begrepp om vem som var vem, utan trodde sig
istället vara en och samma person. Strax efter att morden begåtts kröp de
ner i samma säng, nersölade med blod, och när de lite senare, på
polisstationen, skiljdes från varandra blev de båda vansinniga. I verket
utelämnas våldsamheterna. Istället får vi lära känna systrarna Papin så
som de fram tills morddagen varit kända: som två fläckfria och
samvetsgranna PIGor.

 

"The vows of nouns to speak"

Den lekfulla titeln, som direkt speglar verkets motiv – en hund och två
nunnor – säger kanske inte så mycket. Men om vi istället låter motivet
avteckna sig mot systrarna Papin kan vi se hur vi återigen har att göra
med ett slags ”oskuldsfullhetens obscena undersida”. Trots sin kyska
fernissa, tycks nunnorna böjda åt det exhibitionistiska hållet. Man får
lätt känslan av att de trots sin medvetenhet om att vara föremål för en
blick (kanske Guds), låtsas som ingenting. Ett jungfruligt hyckleri skulle
man kunna kalla det. Tankarna leder till ett av de många komiska upptåg
som Luis Buñuel roade sig med: att utklädd till nunna sätta sig på en buss
och slänga skälmska blickar och kokett dra i sin kjol.

 

"Cocksheath – observing the observed"

Även i detta verk står blicken i centrum. En man med ett självbelåtet
leende, tittar stolt ner på en halvnaken kvinna.
Medan hans blick är helt upptagen av kvinnan, är han medveten om att hon
är i blickfånget hos en annan. På ett enkelt sätt fångar bilden ett av
psykoanalysens mest kända påstående, nämligen att ”mannens begär är den
andres begär”. Mot den bakgrunden får det självbelåtna leendet en särskild
betydelse. Istället för ett uttryck av hans eget begär, är det ett
resultat av att han lyckats erövra ett ideal som inte bara i hans, utan
även i den andres, ögon är aktningsvärt. Kvinnan försvinner alltså bort,
bakom idealet, och har inte i sig någon betydelse för mannen.

Titeln avslöjar hur jag arbetar. Motiven är nämligen uteslutande
hämtade från Internet, genom slumpmässiga sökningar på abstrakta ord.
Därefter arbetas de om och klipps ihop till grafiska kollage. I det här
fallet var originalbilden som utgör förlagan till konstverket döpt till
cocksheath: ett nedvärderande slanguttryck för en kvinna, vars
existensberättigande reducerats till att husera en penis. Och eftersom
ordet passade fick det stå kvar.