Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
169 kr/månad

Vakna med DN på helgen. Halva priset på papperstidningen i tre månader!

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-07-22 03:41

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/blogg/pa-stan/2009/02/27/bad-cover-version-1416/

På Stan-bloggen

Bad cover version

Hyllningskvällar till stora rockstjärnor har alltid förknippats med länder lite längre bort från popmusikens epicentrum. När världens största band struntat i att turnera i Latinamerika eller Östeuropa har man helt enkelt ersatt dem med coverband och lasershower. Senast jag var i Chile bestod konsertlistningarna nästan bara av ”Tribute to Metallica”, ”Tribute to Nirvana” och andra hyllningar till stora 90-talsband (och Pink Floyd förstås, hyllningsbandens största favoriter).

I Sverige har vi, åtminstone bortom skidorterna, varit relativt förskonade från det här. Demobanden har hellre spelat sin kassa egenkomponerade studiecirkelsrock än andras hits. Men hyllningsbandens era har kommit till våra breddgrader, något som Sweden Rock Tribute visade med fullsatta konsertlokaler. Ett annat exempel var gårdagens upplaga av de omåttligt populära ”En afton med”-spelningarna på Debaser Medis.

Efter hyllningskvällar dedikerade bland andra Nina Simone­, Prince och Bruce Springsteen var det dags för ”En afton med Morrissey”. Romeo Stodart från Magic Numbers (ej att förväxla med skäggiga damen, anmärkte min kollega Jenny), Adam Olenius från Shout Out Louds och Sarah Assbrings El Perro Del Mar var några som uppträdde. Det var något som inte riktigt stämde.

Det finns bara tre saker som kan vara roligt med covers på konserter:
1. Man får höra en artist ”göra en låt till sin egen” och det är nytt och kul. Även om uttrycket ger mig utslag.
2. Det blir ren after ski-karaoke men alla skrålar med i välkända hits.
3. Man kan höra, säg, Jeff Buckley göra en värdelös version av MC5’s ”Kick out the jams” och vara glad att han inte lät så egentligen.

Konceptet ”En afton med” innebär att samma band kompar alla artister, så ingen kan egentligen ”göra en låt till sin egen” (den här kvällen lät allt som Morrissey lät runt mitten av 90-talet). Dumallsången kom aldrig heller, eftersom artisterna envisades med att gräva i de mest obskyra låtarna från Morrisseys katalog.

Fast allt var inte förgäves. När Adam Olenius och Sarah Assbring gjorde en fin version av "Please, please, please, let me get what I want" så kändes det i alla fall som att Sverige inte blivit ett popkulturellt u-land riktigt än.

/S

Relaterade artiklar:

Recension av senaste Morrissey-skivan (DN)

Reportage om tributeband (På stan)