Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-09-30 22:01

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/blogg/pa-stan/2009/06/18/benkes-kronika-det-kan-inte-vara-latt-att-oversatta-1824/

På Stan-bloggen

Benkes krönika: "Det kan inte vara lätt att översätta"

Vi hamnade på en middag nyligen och det väckte visst uppseende att både H och jag berättade att vi brukar krampa ur oss hemsnickrade varianter för att slippa stå vid kassan på McDonald’s och säga CHICKEN MCNUGGETS.

”Kycklingbitar”, brukar jag hugga till med. Och jag gör mig inga illusioner om att jag står där och låter som världens tuffing när jag säger ”kycklingbitar”. Men kalla det en sista slamsa av värdighet som man nyper sig fast vid. För om de kan få en att säga CHICKEN MCNUGGETS, då kan de få en att säga vad som helst. Jag vet det bara. Och då är allt förlorat.

Komplicerat kan det också bli i film- och tv-världen.

Jag kan till exempel inte påminna mig om att jag sett ett avsnitt av ”’Allå, ’allå, ’emliga armén”, vilket påstås vara en brittisk komediserie från 1988. Men jag skulle hamna i svåra bryderier om jag råkade hamna framför ett avsnitt och började tycka att det var toppen. Och man var tvungen att öppna munnen och låta grodorna hoppa.

– Vad är det du har i kartongen?

– Det här? Jaha, det är ”’Allå, ’allå, ’emliga armén”.

– ’aså?


– ’a, tredje säsongen.


Det går ju bara inte.

Det kan inte vara lätt att översätta grejer. Jag VET att det inte är lätt. Jag fick i uppdrag att översätta ”Hair” en gång. Ett uppdrag förenat med vissa svårigheter. Den första svårigheten visade sig vara att pjäsen sög stora kamelgenitalier. Den andra visade sig vara att ”Hair” innehöll alla de här Fina Gamla Låtarna, med rim och klurigheter, och således måste de svenska texterna vara lika rimmade och kluriga. Det här var under en pank tid – ja, vilken av dem? – och jag hade kunnat översätta Vivos Prisextra om någon hade bett mig. Jag hade fått halva honoraret när jag påbörjade arbetet och jag skulle få andra halvan efteråt. Men efter några veckor med ”Hair” ringde jag och sa att jag hoppar av. Producenten visste hur pank jag var och sa att om du hoppar av kan du inte få andra halvan av pengarna. Jag sa: ”Du kan få tillbaka den första halvan. Jag betalar ur egen ficka. Bara jag slipper.”

Nej, lätt är det inte.

Ta en film som ”The split” från 1968. En rånarhistoria­ med bland andra Gene Hackman och Ernest ­Borgnine. Någonstans har det suttit en kille eller tjej. Kanske en fattig författare, eller kanske bara Sulan på marknadsavdelningen som är lite språkintresserad och frivilligt åtog sig att översätta engelska filmtitlar nu när bolaget inte längre hade råd att anlita de där proffsöversättarna. Jamen det är väl en lyckad lösning? Sulan gillar att sitta och knåpa fram och tillbaka med formuleringarna.

”The split” ansåg Sulan skulle heta: ”För helvete, Mac!”

– Ska du med på bio?

– Jag vet inte … går det något bra?

– Ja, tydligen någon ny med Gene Hackman. ”För helvete, Mac!”

Det här är allvarliga saker. Det hör ni ju.

Jag förstår inte hur vissa filmtitlar kan väcka såna häftiga aggressioner. Men jag känner att jag skulle kunna, ja, åtminstone spilla ut ett halvt glas rött över den som döper en film till ”Är det inte mitt liv kanske?”.

Nu heter den i och för sig ”Whose life is it anyway” i original. Men hellre då … ja … hellre ”Vems liv är det då?” Nej, förresten. ”Vems liv är det då, menar du?” Eller nej, vänta, nu har jag det. ”Vems liv är det egentligen?” Eller kanske bara ”Vems liv är det?”

Sulan? Kom tillbaka! Tål du inte skoj?