Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

På Stan-bloggen

Märtas krönika: ”Gång på gång ger jag upp efter tre kapitel”

Jag ska ta semester. Jag ska softa. Jag ska plocka fram lite skön sommarläsning. Då väljer jag inte Per Morbergs kombinerade självbiografi och kokbok ”Morberg – scenen, livet och konsten att laga mat”. Den ska vara en bästsäljare nu för tiden, det har min kompis Ivar sagt. Han jobbar på Bokskotten och varje gång jag träffar honom ställer jag den obligatoriska frågan ”Vad säljer bäst just nu då?”. Senast svarade han utan att tveka: Per Morberg.

Men Per Morberg räcker alltså inte för mig, långt ifrån. Det ska inte liggas i hängmattan och has skönt, det ska liggas i hängmattan och skrytas över svår persona. Med en dåres precision väljer jag i sommar alltså ”Vredens druvor” av John Steinbeck. Jag väljer den för att jag spelade Trivial Persuit med några vänner häromhelgen och en fråga om John Steinbeck dök upp. Då sa en av vännerna ”Vet ni att jag har försökt få tag på ’Vredens druvor’ och den går tydligen inte att köpa i bokhandeln längre, den är slutsåld. Är inte det konstigt, jag skulle jättegärna vilja läsa den.” Aha, tänker jag, ”Vredens druvor” står ju hemma hos mamma och pappa, den måste jag klämma kvickt som ögat! Och ingen annan har en sportslig chans att bräda mig, för den är slut i bokhandeln!

Är ”Vredens druvor” bra? Om man gillar en 600 sidor lång roman som inleds med ett helt kapitel som mycket ingående beskriver en vind som sveper över ett landskap. Denna cliffhanger följs upp med ett kapitel som beskriver en sköldpaddas gång över en motorväg. Mycket ingående.

Den har en fördel i alla fall, ”Vredens druvor”. Jag somnar i tid på kvällarna för första gången på väldigt länge, en sida av den där sköldpaddans tur över vägen och jag slocknar som ett litet dopljus i körka.

Som ni förstår är jag till vardags en av alla dessa människor som suckar och säger ”jag läser alldeles för lite” och ”jag är så dålig på att läsa”. Men det stämmer inte, jag kan ju läsa alldeles utmärkt. Vad jag är dålig på är att inse att jag inte ska ge mig i kast med böcker som är alldeles för svåra för min otåliga Ipodgenerationshjärna.

Gång på gång kastar sig över Nobelpristagarnas centrala verk och gång på gång ger jag upp efter tre kapitel.

På andra områden
har jag med tiden insett att jag inte är någon övermänniska men inte heller en värdelös fästing­fjärt, utan att jag ligger någonstans mitt emellan, är en alldeles vanlig medelmåtta alltså. Detta ljumna stadium av mogen självinsikt tycks dock aldrig infinna sig i valet av skönlitteratur. Den pretentiösa femtonåringen från Södra latin, som ljög och sa att hon minsann hade läst ”Brott och straff” när så inte alls var fallet, sticker alltjämt upp sitt fula tryne var gång jag närmar mig bokhyllan.

Så jag tänkte bara uppmana till självinsikt: Vänner, lägg er inte att stångas med ”Vredens druvor” eller någon annan show off-litteratur. Det är sommar, det är inte värt besväret. Gå bara in på Bokskotten och köp Per Morberg i stället. Hälsa Ivar från mig.