Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
169 kr/månad

Vakna med DN på helgen. Halva priset på papperstidningen i tre månader!

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-07-16 11:04

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/blogg/pa-stan/2009/12/11/fredriks-kronika-it-girls-ar-miserabla-2396/

På Stan-bloggen

Fredriks krönika: ”It-girls är miserabla”

En väninna skriver bildtexter till vimmelsidor. Hon är trött på de unga partypinglor som syns på kändispremiärer. ”Jag struntar i vad Pixie Geldof har på sig”, säger hon. ”Jag hatar henne. Hon är totalt ointressant!” ”Men hon är ju en it-girl”, påpekar jag. ”En fashionista!” Genom att yttra decenniets tjatigaste buzzwords – som numera mest används av modebloggare som är förlamade från halsen och uppåt – får jag min väninna att luta sig framåt och upprepade gånger dunka huvudet i skrivbordet.

Förr i tiden var ”it-girl” en synonym för ”cool brud som alla vill veta mer om”. Numera betyder det ”störig kändisbrud som ingen kan fly från”. En it-girl är inte längre en überhipp klubbflicka vars nonchalanta maner förtrollar omgivningen. Hon är en miserabel följetong i tabloider som News Of The World och The Sun, ett narcissistiskt monster utan trosor som ramlar ur limousiner och sedan twittrar om det utifall någon avlägsen infödingsby i Burundi kanske missade vad hon gjorde i går kväll.

Att Paris Hilton, Lindsay Lohan och andra kändistjejer trashat till sig under nollnolltalet är säkert bra för jämställdheten. Men den glamour som tidigare utmärkte en it-girl har försvunnit. Ordet myntades 1927 när Clara Bow spelade huvudrollen i filmen ”The it girl”, baserad på en novell av Elinor Glyn där den diffusa kvaliteten ”it” beskrevs som en magnetisk kraft som attraherade både män och kvinnor – en mer sensuell variant av ett ord som uppfunnits på tiotalet: ”personlighet”.

Under nittonhundratalet stämplades bland andra Louise Brooks, Jean Seberg, Twiggy, Audrey Hepburn och Edie Sedgwick som ”it girls”. Ordet glömdes bort men fick en renässans 1994 när författaren Jay McInerney skrev en lång artikel om den 19-åriga Chloë Sevigny i The New Yorker. Hon hade ännu inte blivit skådespelerska men alla rockband ville ha med henne i sina videor och alla modetidningar trånade efter henne. Senaste numret av tidningen Vice har 1994 som tema. Man sätter fyra fotoautomatsremsor av Chloë Sevigny på omslaget. I solglasögon, svart luva och säckig hiphopskjorta från klädmärket X-Girl förkroppsligar hon allt som var coolt med förra decenniet.

Ibland känns det lite märkligt att jag betraktar Chloë Sevigny som en ikon (hon kan ge Vincent Gallo ett blåsjobb i en skräpfilm utan att verka det minsta vulgär) medan jag bara gäspar åt systrarna Geldof. På samma vis bränner jag gärna tusentals kronor på dvd:er och coffeetableböcker om Warhols skandalmusa Edie Sedgwick, men skulle inte köpa en tidning med den lika självdestruktiva Lindsay Lohan på omslaget.

”Glamour kan inte vara yngre än en själv”, har författaren och klubbtransan James St James sagt. Kanske är det därför människor i min ålder tycker att nollnolltalets it-flickor är så irriterande. Vi glömmer att Clara Bow och Edie Sedg­wick till en början avfärdades som pantade slampor nästan lika ofta som Paris Hilton. Men irritationen försvinner efter ett tag. Vimmelbilderna får ett nostalgiskt skimmer och it-flickornas excesser förvandlas från skvaller till popkulturell historia. Om tjugo år lär jag stå i en bokhandel och bläddra i coffeetableböcker om Pixie Geldofs partynätter.