Created with Sketch. Hoppa till innehållet

En utskrift från Dagens Nyheter, 2021-12-09 00:06

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/blogg/pa-stan/2010/01/29/fredriks-kronika-humor-som-terapi-ger-oss-carte-blanche-2499/

PÅ STAN-BLOGGEN

Fredriks krönika: Humor som terapi ger oss carte blanche

Efter min morfars begravning häromåret serverades smörgåstårta i församlingshemmet. Min lillasyster och jag bollade opassande skämt med varandra över maten. ”Kittlar dödsskönt i kistan”, sa jag. ”Mmm?… kallskuret”, sa hon. När vi fick en arg blick av vår mor förklarade jag att skämten bara var vårt sätt att hantera sorgen – ett klassiskt resonemang som är extremt användbart eftersom det ger lustigkurrar carte blanche att skoja om nästan vad som helst.

Den enda rolighet jag inte lyckats maskera som sorgearbete var kommentaren om att min bäste väns mormor, som just somnat in på ett ålderdomshem, hade dött av en överdos heroin. ”Förlåt”, sa jag när vännen blev arg. ”Jag skämtar bara om det här för att hantera sorgen. Ibland måste vi kunna skratta åt de hemska sakerna här i livet.” ”Du kände för fan inte min mormor!” sa han.

Många komiker som tar upp kontroversiella ämnen framhåller skrattets terapeutiska funktion. ”Människan har utvecklat en säkerhetsventil”, säger Henrik Schyffert i ”The 90’s”. ”Så när det blir jobbigt ibland kan vi lätta på trycket och skratta åt det jobbiga.”

Jag var övertygad om att Chris Morris, den brittiska humorns enfant terrible, skulle använda samma argument när han meddelade att han tänkte göra en sitcom om muslimska självmordsbombare. Få komiker har orsakat så mycket rabalder som Morris. Han slog igenom i mitten av nittiotalet med tv-serien ”Brasseye”, ett fejkat samhällsmagasin som skrämde upp allmänheten med rapporter om att pedofiler nu kontrollerade en yta av internet som var ”större än Irland” och med hjälp av cyberhandskar kunde tafsa på barn genom datorskärmen. Morris följande tv-serier – den groteskt surrealistiska ”Jam” och hipstersatiren ”Nathan Barley” – var nästan lika briljanta.

Idén till en skojig tv-serie om terrorister fick Chris Morris efter att ha läst om islamisterna som på nyårsafton 1999 skulle ramma ett amerikanskt stridsfartyg med en båt fylld av sprängmedel – och lastade den så tungt att den sjönk. Men efter terrorbomberna i London i mitten av nollnolltalet ville varken BBC eller Channel Four ta i projektet med tång. Därför gjorde Morris en långfilm i stället. ”Four lions”, som den fick heta, handlar om fyra måttligt begåvade islamister som planerar att spränga sig själva i luften.

Märkligt nog har Chris Morris inte sagt att han vill hjälpa britterna att hantera rädslan för terrorism. Målet med ”Four lions” är i stället att öka förståelsen för självmordsbombarna. Morris ger aldrig intervjuer men ett pressmeddelande från hans filmbolag Warp jämför terrorgrupper med svensexor: ”[Filmen] förstår hur terror relaterar till testosteron. Den förstår att terrorister är människor. Och den förstår att människor är löjliga. Som ’Spinal Tap’ förstod heavy metal, och ’Dr Strangelove’ förstod kalla kriget, förstår ’Four lions’ modern brittisk jihad.”

Smakprovet som just lagts upp på Youtube – och bilden av en terrorist som är på väg att spränga sig själv, utklädd till en Teenage Mutant Ninja Turtle – är det roligaste jag hittills sett på tiotalet. Islamisternas något begränsade sinne för humor gör dock att Chris Morris riskerar att bli lika impopulär i Mellanöstern som Salman Rushdie, Brüno och danska serietecknare.