Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-09-21 18:37

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/blogg/pa-stan/2010/04/16/hannas-kronika-besvikelsen-har-skoljt-over-dem-i-varkvallen-2701/

På Stan-bloggen

Hannas krönika Besvikelsen har sköljt över dem i vårkvällen.

Det är en alldeles strålande eftermiddag i april, inte ett moln på himlen, ljumma vindar och fjärilar och krokusar och restaurangen nere vid vattnet har öppnat sin uteservering.

Jag har legat i sängen till klockan halv fyra. Orkade inte gå upp. Kunde inte. Hade i alla fall fönstret öppet så att jag fick frisk luft. Men till slut fick jag masa mig upp för att gå och möta en kollega nere på uteserveringen. På väg ner till restaurangen passerar jag ett litet skogsparti. Det är där jag ser fjärilarna. Och det är där jag ser lappen om Emil.

På en av trädstammarna sitter det en inplastad datorutskrift med en bild på en katt, Emil.
Emil tittar oförstående in i kameran, han har gula ögon och vit och brun päls. Emil har sprungit bort.
Jag dör. Bortsprungna katter är det sorgligaste jag vet. Jag börjar gråta. Jag kan börja gråta bara jag tänker på det. Lilla Emil, ett och ett halvt år gammal, har inte kommit hem på flera veckor. Hans ägare har varit ute och letat och ropat och smugit i buskarna på gatorna runt huset och varenda gång de har sett ens svans skymta förbi så har hjärtat tagit ett litet skutt, och sen har besvikelsen sköljt över dem i den vackra vårkvällen för det var inte Emil, det var någon annans katt.

Och så har de gått hem och författat en borttappat-lapp på datorn och bifogat en bild, den bästa bilden de hade på katten, en bild där han tittar in i kameran. Och så har de förklarat hur han ser ut, ”han är liten när han sitter ner men när han reser sig så är han ganska lång” och så har de skrivit sina nummer längst ner på lappen och varje gång telefonen ringer så hoppar hjärtat till igen men så var det bara nån jävel från Telenor.

Jag gråter. Jag gråter och gråter, allt är så sorgligt. Det spelar ingen roll hur fint väder det är när man är ledsen, man orkar inte gå upp, man orkar ingenting.

Lappen med Emil har bleknat lite så den har väl antagligen suttit där i några veckor. Varför kommer han inte hem? Har det hänt honom någonting, har någon varit dum mot honom? Eller har någon tagit honom? För annars hade han väl gått hem?

Jag har hört talas om katter som har gått hundratals mil för att komma hem. Familjen kanske har flyttat någonstans och tagit katten med sig, men eftersom katter har lite andra krav på sitt boende än vad människor har, de gillar SITT hem och SITT revir, de älskar det de känner till, så har katten helt sonika börjat knata hem till Östersund från Österlen när andan fallit på. Och något år senare så har den suttit där i SIN trädgård igen, och jamat och krafsat på dörren och velat in men nu så bor det andra människor i huset och de är allergiska så de släpper inte in katten och det är så sorgligt att jag inte kan sluta gråta.

I somras när pappa hade dött så tvingade jag katten att ligga bredvid mig ute i stugan. Om hon gick så gick jag efter och hämtade henne, jag kramade henne för hårt, det kom små uppgivna ljud från henne men hon stod ut.
I somras fick katten springa ute på landet som vanligt, och jag har övervägt om jag ska släppa ut henne här i stan också, för jag tycker lite synd om henne nu när det är så fint väder. Men jag vågar inte. Jag vågar inte släppa ut katten för mycket klarar jag, men jag klarar inte om hon skulle springa bort.