Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-09-27 10:30

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/blogg/pa-stan/2010/04/30/hannas-kronika-sommarstugor-ar-javligt-laskiga-2717/

På Stan-bloggen

Hannas krönika: Sommarstugor är jävligt läskiga.

På Cypern finns en stad som heter Famagusta. Det brukade vara ett av Cyperns största turistmål, lyxhotellen trängs längs stranden men inga människor åker längre till Famagusta och ingen bor där heller. Staden är numera militärt område.

Om man tar en guidad tur med båt i Cypern så kan det hända att man åker förbi Famagusta, och då berättar guiden om den turkiska invasionen 1974. Guiden berättar antagligen om de bakomliggande orsakerna men dem glömmer man snabbt eftersom man är svajig av vinet som är gratis och av solen som är alldeles för stark och egentligen vill man bara bada så man kvicknar till. Men så berättar guiden om hotellen som människorna flydde hals över huvud från när militären kom, han berättar om hotellbalkongerna där kaffekopparna fortfarande står kvar, nästan 40 år senare. ”Spökstaden” säger han och då fångar han ens intresse. Kusligt. Man kan nästan inte tänka sig att det står en övergiven stad med 40 år gamla kaffeslattar i koppar på hotellbalkonger, mitt på en charterö i södra Europa.

Jag får samma känsla när jag åker ut till sommarstugan, för första gången sen jag lämnade den i höstas. Det är kusligt. Snödroppar och scilla blommar i gräsmattan men inomhus är det fortfarande augusti, det ligger gamla fimpar i ett askfat på spiselhällen och jag minns vilka som har rökt dem. Och pappas sista tobakspaket ligger där. Jag undrar om han visste att det skulle bli hans sista paket när han köpte det. Att han inte ens tog sig tid att röka upp det. Han älskade ju att röka! Han hade ju ändå köpt det! Då har man bråttom bort.
Det är som att återvända till en brottsplats. På loftet ligger skivorna utspridda över golvet, alla repiga fullängdare som jag köpte på loppisarna i Karlstad i somras; Rolling Stones, Rod Stewart, Eurytmics, Madonna, Bruce Springsteen och Joan Armatrading. Gud vad jag lärde mig att älska Joan Armatrading! Jag spelade henne sönder och samman i somras, det hördes ett konstant trallande från övervåningen. När jag tapetserade om köket i den svenskaste av alla kökstapeter och grinade samtidigt så gjorde jag det till Joans I´m lucky, so lucky, och ungefär en minut in i låten hakade skivan upp sig – lucky -lucky- lucky- lucky - så jag fick ställa mig i trappen upptill loftet och stampa till. Så att Joan kom igång igen. Så att jag kunde fortsätta. Jag kunde nästan inte göra någonting utan Joan.

Sommarstugor är jävligt läskiga. Det är på något sätt aldrig nutid i en sommarstuga. Det är alltid fjolåret, eller 1974, eller om tio år när vi äntligen har byggt ett badrum. Det är aldrig just nu. Fast just i somras fanns inget annat än sommarstugan. Det fanns inget annat än just nu. Jag tänkte inte att jag någonsin skulle åka tillbaka till Stockholm, jag började kolla på hundannonser och övervägde att köpa mig ett par myskankor som kunde få gå lösa i trädgården, jag tänkte inte att livet i stan fanns kvar för mig. Men sen blev det för tråkigt och jag bestämde mig för att åka ändå. Jag brydde mig inte ens om att städa i ordning, jag bara stack.
En brottsplats måste få vila, sjunger Plura. Stugan borde kanske få vila lite. Och Joan behöver definitivt en paus. En 40 år sisådär.
Hanna Hellquist