Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2021-07-25 06:11

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/blogg/pa-stan/2010/05/27/alla-hjartans-uselt-2799/

PÅ STAN-BLOGGEN

Alla hjärtans uselt

 

”Valentine’s Day” är en film utöver det vanliga. Den är extraordinärt dålig. Med en rollbesättning bestående av Julia Roberts, Kathy Bates, Anne Hathaway, Bradley Cooper, Jennifer Garner med flera är det ett under att man har kunnat misslyckas så kapitalt. Filmen utspelar sig i Los Angeles under en dag, Alla hjärtans dag. Här finns en kärlekshistoria för alla, ung som gammal, men gärna kristen.

Man tvingas titta mellan fingrarna filmen igenom. Alla skådespelare gör bort sig. Jennifer Garner har ett vredesutbrott där hon slår sönder en pinjata med ett basebollträ, Jessica Biel snubblar ner i knät på Jamie Foxx och blir kär, Jessica Alba är blond. Ashton Kutcher är egentligen den enda som håller måttet - han är lika dålig som vanligt.

”Valentine’s Day” är ett bevis för att även etablerade skådisar är chanslösa utan en skicklig regissör. Här är det den 75-årige Garry Marshall som leder filmstjärnor i fördärvet likt Råttfångaren från Hameln. Marshall hade en ”one hit wonder” med ”Pretty Woman” 1990. Jag tror att vi alla är överens om att hans ”Runaway bride” och ”The Princess diaries” inte förändrade hans rykte som dagslända.


Under filmens gång stockas frågorna i bakhuvudet: ”Hur kunde alla dessa skådespelare tacka ja? Vilket överpris betalade man för att få Julia Roberts att ställa upp?” Man ser framför sig hur dimman låg tät under projektering och förarbete. Man tänker: Han heta skådisen måste trott att filmen skulle bli bra för att hon kända aktrisen ställer upp och hon tänkte samma sak, fast vice versa och så lurade de omedvetet varandra. Och finansiärerna såg bara ”Julia Roberts” och ”Pretty Woman” i feta bokstäver på papperet, sket i att läsa manuset och tog fram plånböckerna.


Den här genren, där man blandar ett gäng Lilla-A-skådisar, kastar ut dem i havererat filmprojekt och tjänar en massa pengar på det, har blivit populär de senaste åren. Receptet ser ut så här: Ta Robert Altmans ”Short cuts”, spä ut den så pass mycket att inga partiklar av den ursprungliga filmen finns kvar, utan bara vatten, som innehåller minnet av ”Short cuts” – och du har en ”Valentine’s Day”, en ”Love Actually” eller en ”He’s just not that into you”.