Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-04-05 21:57

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/blogg/pa-stan/2010/07/02/strages-kronika-2875/

På Stan-bloggen

Strages krönika:

När du läser det här befinner jag mig på Peace & Love-festivaleni Borlänge.Men en del av min själ svävar fortfarande mellan björkarna i Hultsfreds folkets park. Där är det alldeles stilla. Trampet av Dr Martens, skriken från indiekids och det avlägsna dunket från en baskagge som soundcheckas har tystnat för gott. Men om du lyssnar noga, samtidigt som en vindpust blåser in från sjön, så hör du mig viska om forna Hultsfredsfestivaler.

1988: Anländer till campingen sent på kvällen. Det är mörkt, kallt och stökigt. Jag är rädd för raggarna, rädd för de nazistajlade syntarna och rädd för punkarna som tältar under en banderoll med texten ”Juha Åmsele Tour 88 – Graveyard Party”.

1989: Jag har blonderad lugg, motor­cykelboots och svart rock. Jag ser obegripligt hård ut. Diskret smyger jag i väg från mina industrisyntpolare för att se Trance Dance och sjunga med i Trackshitten ”Hoodoo wanna voodoo”.

1991: Stagedivear till Entombed. Köper en tröja med texten ”brutal jävla död”. Får en tjock, stagediveande hårdrockare i huvudet och har ont i flera veckor.

1992: Får backstagepass. Firar genom att stagedivea till Die Krupps. Landar på betonggolvet och har ont i flera veckor.

1993: Bodybandet Pouppée Fabrikk bjuder på Jägermeister. Jag spyr på något som jag tror är ett buskage men som visar sig vara ett mixerbord.

1996: Åker till Hultsfred med tidningen Pop. Slitz har startat den konkurrerande musiktidningen Stereo. Vi försöker bränna ner deras tält men tändaren fungerar inte. Slitz chefredaktör jagar mig tvärs över området. Jag maskerar mig med Rage Against The Machine-luva och solglasögon under resten av festivalen för att undvika stryk.

1997: Två av mina favoritband, Daft Punk och Wu-Tang Clan, gör sina hittills enda Sverigespelningar. När The Prodigy avslutar sin konsert med ”No good (start the dance)” samtidigt som solen går upp, tänker jag att det inte skulle göra så mycket om jag dog just nu.

1998:  En söt indietjej frågar om det är sant att jag försökte bränna ner Slitz-tältet. ”Vissa saker måste man helt enkelt göra för att krossa patriarkatet”, svarar jag. Hon smakar white russian och mentol­cigarretter.

1999: ”Varför recenserade ingen konserten?” undrar en kollega efter Holes spelning då en person dött. ”Rockjournalistiken får inte låta sig tystas!”

2000: Hyr ett hus i Hultsfred. Sitter där med ett gäng journalister och dissar klädseln på lokalbefolkningens trädgårdsmöbler. ”Gud vad jobbigt det är att åka på festival och behöva se de här mönstren.”

2003: Bor för första gången på Hotell Hulingen vars tappra slogan (”det lilla konferenshotellet med de stora möjligheterna”) är lika sorglig som Thom E Yorkes röst.

2004: Ser fler fantastiska konserter än jag gjort på någon annan festival: Mary J Blige, PJ Harvey, Broder Daniel, Peaches, Pixies, Scissor Sister, The Kid, Morrissey och Dizzee Rascal.

2005: Står längst fram när Nine Inch Nails gör sin första Sverigespelning. ”I want to fuck you like an animal”, sjunger Trent Reznor. Jag blir nästan lika lycklig av MIA och Snoop.

2007: Dizzee Rascal rappar om sina nya Nikes. Mina skor är begravda i lera. Klockan är kvart över tre på morgonen och regnet vräker ner. Jag fryser och vill hem.