Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-04-10 04:21

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/blogg/pa-stan/2010/07/23/hannas-kronika-jag-ar-banne-mig-berget-2918/

På Stan-bloggen

Hannas krönika: Jag är banne mig berget

Det är väldigt sällan som man är längre bort från någon än tjugo minuter.
I Stockholm blir man lätt bortskämd med att alla människor ständigt är tillgängliga. Det går alltid att få tag på folk. Alla svarar så småningom, för de kan liksom inte låta bli. Det finns inga ursäkter att inte vara tillgänglig. Om folk inte svarar direkt när man ringer så skickar de ett sms efter ett tag, eller ett mejl på facebook, eller så känner de sig tvingade att svara på jobbmejlen. Och om de inte svarar kan man alltid åka hem till dem. Det är aldrig långt till folk i Stockholm.

Tunnelbanan går hela tiden. Bussen också. Själv tar jag taxi men jag kanske borde sluta med det, för miljöns skull. Det är inte bra att åka så mycket taxi.

Skit samma nu. I Stockholm är det himla lätt att få tag på alla, och själv är jag också så himla lätt att få tag på. Det finns tillfällen då det är väldigt bra.

Jag gillar till exempel att jag bara bor hundra meter från min bästa vän. Och bara tio minuter med bil från min kille. Jag gillar att jag kan stämma möte med Paul vid Slussen om tio minuter och vara där tjugo minuter senare. Tjugo minuter är liksom gränsen. Det är väldigt sällan som man är längre bort från någon än tjugo minuter. Och om de befinner sig längre bort än tjugo minuter, jamen då åker vi inte helt enkelt. Varken jag eller Paul. Då får det vara.

Men så blir det sällan. Hela vår lilla värld ligger framför våra fötter. Den är överskådlig och fantastisk. Man känner sig stor och oövervinnerlig, speciellt om man är lite full och har pengar till taxi. Allt är möjligt.

Men det som slår mig när jag nu sitter ute i skogen i sommarstugan, långt bortom tjugo minuters-gränsen, långt bortom alla gränser för social interaktivitet, är att jag är mycket mindre ensam här ute än vad jag är i stan. Är inte det väldigt konstigt?

Om någon vill ha tag på mig så får de komma hit, har jag sagt åt folk, för jag trodde aldrig att de verkligen skulle orka kravla sig ut från innerstan. Men det är otroligt vad man kan få folk att göra när man är otillgänglig.

Plötsligt är det folk överallt. Plötsligt är jag aldrig ensam.

Jag blir alldeles rusig i skallen när jag sitter som en pascha i pappas halvfärdiga falupalats och låter folk komma till mig. Hög på mig själv. Jag är banne mig berget!

Tyvärr, säger jag, jag har ingen möjlighet att svara på dina mejl, och jag kan inte boka in något möte den veckan, FÖR JAG ÄR I GRUMS. Jaha, säger folket, men då får väl vi komma till dig. Ja ni får väl det, svarar jag utstuderat nonchalant. Gud så viktig man känner sig. Mycket större och oövervinnerligare än vad jag någonsin gör i stan en lördagskväll med vänner att möta upp. Nej jag kan inte fira din födelsedag för jag är i sommarstugan. Men du kan väl komma hit? Och så kommer de. Och de är nästan tacksamma för att de får komma, det är nästan som audiens.

Här, mitt ute i urskogen, förlorar tillgängligheten sitt värde. Här är det tvärtom.

Men i Stockholm flyter bakfyllesöndagarna förbi i total isolering. Ensam i sängen med repriser av Sommarkrysset på fyran, då hjälper inte ett fungerande internet och full täckning på mobilen. Då hjälper ingenting. Fan, vad deprimerad jag blir när jag tänker på det. Jag vill inte att det ska bli höst. Jag bävar.