Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
På Stan-bloggen

Strages krönika: ”Spoilervarning!”

Spoilervarning! Så måste en filmkrönika inledas om man vill undvika läsarnas vrede. Synen på vad som utgör en spoiler har förändrats. Förr ansågs inte förhandsinformation sabba filmupplevelsen lika mycket. När jag läste idéhistoria sa en lärare att trauman i barndomen ibland präglar hela ens liv: ”Det är som Rosebud, kälken i ’Citizen Kane’!” ”Tack för att du förstörde den filmen”, suckade jag. Ingen annan i min klass reagerade. I dag skulle någon som ägnade sig åt så grovt spoilande lynchas.

Kampen för att undvika att få handlingen avslöjad innan man går på bio är för många lika dramatisk som själva filmen. ”Berätta inte slutet”, som folk sa till varandra förr i tiden, har ersatts av ”Berätta ingenting”. Som recensent fick jag ursinniga mejl efter att ha beskrivit hjältinnans slagsmål mot en trollpacka i ”Drag me to hell” och tidsförskjutningen mellan de olika drömskikten i ”Inception”. Jag trodde att de detaljerna skulle göra läsarna mer, inte mindre, sugna att se filmerna.

Samtidigt är jag tacksam över att ha sluppit ”Twilight”-fansen. I vintras berättade DN om den nya Stephenie Meyer-figuren Bree Tanner, en vampyr som ”ingår i den armé med vampyrer som attackerar Edward Cullen och hans familj i ’Eclipse’.” Kommentarfältet kokade: ”Hur kan ni skriva något sådant utan att först varna!? Jag väntar spänt på tredje filmen men nu har ni förstört ALLT, ALLT. Det finns ingen anledning att ens se filmen längre.” Själv betraktar jag inte det som en spoiler – i alla fall inte jämfört med artiklarna om att handikapporganisationer kritiserade ”Million dollar baby”, vilket avslöjade filmens slut flera veckor före premiären.

Spoilerskräcken spred sig under nollnolltalet till vanliga biobesökare från de nervöst lagda ”Star wars”-fansen. Några av dem var så rädda att de knappt vågade titta på affischerna i väntan på den nya trilogin. Delvis berodde deras oro på den rejäla spoiler som George Lucas orsakade när ”The phantom menace”-soundtracket släpptes ett par veckor före premiären 1999. En låt döpt till ”Qui-Gon’s noble end” avslöjade att det skulle gå illa för Liam Neesons jediriddare.

Vissa regissörer är mer spoilerkänsliga än andra. M Night Shyamalan specialiserade sig länge på skruvade slut som i ”Det sjätte sinnet” och ”Signs”. Att många av hans filmer sjunker ihop likt suffléer när man känner till upplösningen vittnar om att de egentligen inte är särskilt bra. En perfekt thriller – som Hitchcocks ”I sista minuten” – är briljant även om man vet exakt vad som ska hända.

Spoilernojan beror också på att många betraktar filmer som en serie överraskningar – inte som en organisk helhet av atmosfär och intrig. Ju mer överraskade vi blir desto bättre anses en film vara. Och eftersom Hollywoodmanus inte bjuder på många överraskningar blir det viktigt att värna om de få oväntade scener som kanske finns. Till slut väcker även truismer som ”Jason Bourne jagas av CIA” spoilerallergikernas vrede.

Filmrecensenter ska naturligtvis inte avslöja slutet på filmer men de mest rabiata gnällspikarna skulle göra världen och sig själva en tjänst genom att stänga av datorn, spika igen brevlådan och bosätta sig i en garanterat spoilerfri grotta.