Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-09-20 01:36

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/blogg/pa-stan/2010/09/24/benkes-kronika-tystnaden-har-lamnat-ett-tomrum-efter-sig-3080/

På Stan-bloggen

Benkes krönika: Tystnaden har lämnat ett tomrum efter sig

Snart har jag följt tre barn genom mellanstadiet. Ett av barnen gick i en så kallad stökig klass. Krismötena avlöste varandra. De pedagogiska och uppbyggliga projektarbetena stod som spön i backen.

Lära sig respektera varandra. Amen.

Det var samma två elever som bråkade. År ut och år in. Ibland lyckades de få med sig andra. Ibland inte. Föräldrarna suckade bekymrat. Det ordnades klassresor och svetsa-samman-aktiviteter.

Hjälplärare och Extra Resurs anställdes. Men det var fortfarande oroligt i klassen. Barnen fick allt fler läxor med sig hem. Först tyckte vi föräldrar att det var toppen. Det brukar föräldrar tycka.
 
Men sen fick vi klart för oss att läxmängden berodde på att barnen inte kunde jobba färdigt under skoldagarna.

Kanske hade jag ovanligt kort om tålamod den där dagen. Jag brukar tycka att föräldramöten är ungefär lika lustfyllda som en bikinivaxning. Med reservation för att jag har ganska dimmiga begrepp om vad en bikinivaxning är. Men en gång räckte jag upp handen och föreslog att vi föräldrar skulle ge fröken mandat att skicka hem elever som störde undervisningen. Något i stil med tre varningar, och efter tredje varningen fick man gå hem.

Klassresor och brännbollsturneringar i all ära. Men jag resonerade som så att om något inte funkar, då får man pröva något annat. Att ens barn skickas hem från skolan är svårt att blunda för. Då måste man ovillkorligen logga ut och gå hem från sitt heliga jobb och engagera sig.

Men jäsiken i min låda vad många Onda Ögon jag drog på mig. Man hade kunnat tro att jag just hade föreslagit dumstrutens återinförande.

Ett återkommande argument under den efterföljande diskussionen var att det var fel att SKULDBELÄGGA de bråkiga eleverna. Att peka ut några bestämda och säga, du har gjort fel, gå hem med dig.

Vi kunde ha krismöte efter krismöte om Nisse och Bosse och hur bråkiga de var. Men Gud förbjude att Nisse och Bosse själva fick veta vad vi satt och veckade våra pannor över.

Det har varit en affekterad valrörelse. Ibland har jag tänkt på de där föräldramötena. Det var inte många år sen jag svor på att alltid rösta socialdemokratiskt. Men jag har börjat undra om inte det här folkhemmet som alla begråter också formade en tystnadens kultur. En kultur där allt är tummen upp och människan är god och eventuella fel alltid står att finna inom Systemen och Strukturerna och där man aldrig, aldrig får SKULDBELÄGGA någon. Det är alltid, alltid Samhällets fel.

Under valrörelsen kastades det ut en fläskbit, från Centerpartiet om jag inte minns fel, där de utlovade skattefria zoner till företagare som etablerar sig i ”utanförskapsområden”.

När tv frågade oppositionen vad den tyckte stod Lars Ohly med micken framför sitt trivsamt högröda ansikte och vred sig som en mask inför att över huvud taget behöva TILLSTÅ att vi har något som kan kallas ”utanförskapsområden”.

Förmodligen ville han inte SKULDBELÄGGA några områden. Oavsett hur många bilar som brunnit där.

Någonstans på vägen har det uppstått en tystnadens kultur där man ses som en taskmört och folkfiende och festförstörare om man antyder att det kan finnas något ruttet även utanför Systemen och Strukturerna. Att det finns folk som fuskar med bidrag och jobbar svart och att det finns elever som stör, oavsett hur många danska pedagoger som föräldraföreningen bjuder in till myskväll i aulan.

Tystnaden har lämnat ett tomrum efter sig. Nu har ett nytt parti seglat in i riksdagen. Det där med skuldbeläggning har de inga som helst problem med. Tvärtom. Det är hela affärsidén.