Inget liv utan katten

Det är något som är så speciellt och självklart i förhållandet till djur. Den tysta överenskommelsen om att det är vi två. Den där omedelbara tryggheten som man känner med den där avvikande varelsen, av den enkla anledning att mänsklig osäkerhet är helt förgäves i den här relationen.

Ibland leker jag med tanken att min katt och kvinnorna i mitt liv – min mamma och min bästa vän, hänger och dinglar från en hög klippa och jag kan bara rädda en av dem. Eller så kanske jag kan rädda två. Den här tanken är inte helt verklighetstrogen och det är heller inte den slutsats som jag brukar komma fram till. Katten hamnar högt på den här räddningslistan kan jag säga, när jag är på det humöret. Jag kan liksom inte riktigt tänka mig ett liv utan henne. Men jag kan ju inte heller låta mamma och Linda hänga där och dingla. Man ska alltid välja människor före djur, om man nu är människa själv. Säger de som inte har djur.

Så träffar jag min goda vän Martin. Han är människa. Han har inga djur. Men en gång i tiden så släpade hans storasyster hem en katt som kallades Sillen. Detta trots att Martins mamma var pälsdjursallergiker. Jag förstår inte riktigt hur det gick till, tydligen hade Martins systrar mjukat upp mamman med ett par harmlösa hamstrar några månader innan de hämtade hem Sillen, kanske trodde de att mamman hade vant sig och så chansade de väl helt enkelt, och så tog de hem Sillen och hela familjen förälskade sig i den där katten för det är ju så det brukar gå till.

Och mamman stod ut i ett par veckor, hon gick omkring med svullna luftrör och tårarna rinnande och älskade väl säkert också Sillen på sitt eget sätt, tills hon en dag fick nog. Då rymde hon hemifrån. Hon tog sin cykel och cyklade de fem milen till den närmaste staden, gick in på en restaurang och beställde in en flaska vitt vin. Sen ringde hon hem och sa:
- Antingen gör ni er av med katten och kommer och hämtar mig, eller så kommer jag aldrig hem mer.

Och nu kommer det roliga. Den resterande familjen sätter sig ner och har ett möte där de på allvar diskuterar hur de ska göra. Ska vi behålla katten eller ska vi ta hem morsan? Alltså, förstår ni hur mycket djur betyder för människor? Eller, om man nu är på det humöret, hur lite kvinnor betyder för de flesta.