Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-04-19 09:32

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/blogg/pa-stan/2011/03/04/strage-en-del-av-sagan-3431/

På Stan-bloggen

Strage: En del av sagan

Rätta artikel

Jag ligger på en divan och läppjar champagne. ”Lili Marlene” spelas på min frus laptop. Ett fönster i det stora hotellrummet står på vid gavel men jag bryr mig inte om kylan eftersom jag gillar att höra trafikens muller i ena örat och Marlene Dietrich i det andra. Tv-tornet vid Alexanderplatz höjer sig likt en cocktailpinne i vinternatten och jag tänker att vår helg i Berlin blir perfekt även om vi inte lämnar hotellrummet. Vi känner oss redan som huvudpersoner i en film och det är viktigast.

Så länge jag kan minnas har resor varit ett sätt för mig att förstärka upplevelser av filmer, böcker och låtar. När jag besökte New York som nioåring blev jag imponerad av en gatuskylt med texten ”Chelsea”. ”Wow, här bor Peter Parker”, tänkte jag. Tio år senare stod jag vid korsningen av 53:e gatan och 3:e avenyn, förevigad i Ramones ”53rd & 3rd”, och tänkte: ”Wow, här sålde Dee Dee Ramone sex.”

Jag fattade ingenting när mina vänner efter gymnasiet ville åka till Sydostasien. ”Jag ska båtluffa till Bi Bim Bap”, sa den ena. ”Jag ska gå en yogakurs i Tom Kha Gai”, sa den and­ra. Själv ville jag bara åka till stora städer som jag sett på film. Jag njöt av att få se frihetsgudinnan i Paris där Polanskis ”Frantic” avslutas, kajen vid Golden Gate där Kim Novak ramlar i vattnet i ”Vertigo” och Maryon Park i London där David Hemmings tror sig fotografera ett mord i ”Blowup”. Jag var mindre intresserad av att skaffa mig nya minnen än av att få fiktionen bekräftad.

Och jag kände mig speciell på alla de platserna – som om deras cineastiska magi smittade av sig på mig, som om jag blev en del av sagan. Om jag inte kom från Sverige (och inte tyckte att Lisbeth Salanders cybergothlook var djupt genant) skulle jag antagligen vara en av turisterna som vallas runt på Millenniumvandringar i Stockholm. I stället åker jag till Berlin och låter staden trigga filmsekvenser i mitt huvud.

När jag sträcker mig efter datorn och googlar Torstraße 1, där vårt hotell ligger, upptäcker jag att ett varuhus låg i byggnaden på tjugotalet och jag känner mig för en sekund som en av de förtappade själarna i Fassbinders ”Berlin Alexanderplatz”. Sedan klickar jag fram bilder från fyrtiotalet där varuhusets reklamskylt ”Jeder Preis ein Schlager” har ersatts av hakkorsfanor eftersom Hitlerjugend flyttat hit. Med ens känner jag mig som Sally Bowles i ”Cabaret” – champagnerusig vid undergången. Därefter ser jag femtiotalsbilder från när DDR:s förste president hade sitt kontor i byggnaden och gigantiska porträtt av Lenin och Stalin täckte fönstret till vårt rum. Genast är jag Richard Burton i ”Spionen som kom in från kylan”.

Jag känner mig oerhört speciell tills nästa morgon när servitrisen ger mig fel kreditkort efter att ha tagit betalt för frukosten. När jag höjer blicken förstår jag varför. Alla män i hotellets restaurang ser exakt ut som jag: glasögon, svarta kläder, trettionågonting. Och plötsligt är jag bara statist i ”Gentrification terror”, en thriller om hur mediearbetare driver upp lägenhetspriserna i Berlin.