Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-04-19 14:46

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/blogg/pa-stan/2011/03/11/strage-lika-bra-att-jag-struntade-i-thug-life-tatueringen-3446/

På Stan-bloggen

Strage: Lika bra att jag struntade i THUG LIFE-tatueringen

Rätta artikel

En kompis säger att jag borde tatuera min dotters namn. ”Eller en bild. Eminem har en bild av sin dotter på armen!” Det vore logiskt eftersom jag redan har min frus namn på höger skulderblad. Men jag litar inte riktigt på min väns omdöme när det gäller tatueringar ­eftersom han har en badanka med Raybanbrillor gaddad på röven.

Dessutom är jag glad att jag struntat i flera av de tatueringar­ som jag övervägt – exempelvis Einstürzende Neubauten-loggan (snygg, jag vet, men estetiskt devalverad eftersom Henry Rollins har gjort den), den 2Pac-inspirerade ”THUG LIFE”-tatueringen intill en AK-47:a (som jag var ytterst nära att göra en blöt natt i Brooklyn) och det kinesiska tecknet för frilansande rockjournalist.

Delvis beror mitt ointresse på att tatueringar blivit så vanliga. När jag var liten signalerade bläck under huden dödsföraktande arrogans. Jag gapade imponerat när jag bläddrade i Okej och såg örnen på Dave Gahans arm och Misfits-dödskallen som blängde från Metallicabasisten Cliff Burtons axel. Tatueringar fortsatte att vara rebelliska en bit in på nittio­talet. Sedan blev de bara en accessoar bland andra. Mia Skäringers provinsiellt barska Anna i ”Solsidan” kan vara den sista figuren i filmhistorien vars tatueringar fungerar som ett uppror. Gaddningar och cigarretter hjälper henne att distansera sig från de falska slynorna i mammagruppen.

De som provoceras mest av tatueringar nu för tiden är förmodligen de som var nere med konstformen innan den blev mainstream. En av mina rikligt illustrerade vänner (spindlar, drakar, dödskallar och en Judas Priest-logga täcker hans överkropp) tuggar fradga varje gång han ser en ärtig tonåring som med snirkliga bokstäver låtit tatuera ”carpe diem”. ”Jag ska fan lasra bort mina”, muttrade han efter att ha sett hipsterbloggen Tattoologist där alla tatueringar är diskreta, stilrena och förnumstigt filosofiska à la ”love is all you need”, ”live love sing” och ”wealth is of the heart and mind – not the pocket”.

Själv stör jag mig mer på att det blivit lika odramatiskt att tatuera sig som att gå till frisören. Man vill ju ha en story om verket. Som att min ”Linda­”-tatuering är gjord för hand med bläck och synål av tatueringsstjärnan Bläckan, känd från Salong Betong, på en fest där vi först övervägde att ringa den mindre nogräknade tatueraren Zigenar-Jimmy (som en gång skulle göra en sjöjungfru på en polares rygg men rökte så mycket gräs att det bara blev en massa streck).

Så jag drar mig för att slinka in på närmsta tatueringssalong. Det kommer inte att bli lika speciellt som förra gången. Dessutom klagar min mamma. ”Tänk vad löjligt det kommer att se ut när alla de här tatuerade människorna blir gamla”, säger hon. ”Ja, men tänk vad roligt för personalen på bårhuset”, svarar jag. ”Tidigare var deras jobb deprimerande. Nu kommer de att vara omgivna av kroppar där det står ’carpe diem’, ’love is all you need’ och ’eat pray love’. Om de känner sig det minsta ledsna behöver de bara läsa lite på närmsta arm. De kommer att bli världens mest harmoniska människor trots att de arbetar bland uppsvällda lik.”