Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-04-19 23:23

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/blogg/pa-stan/2011/03/25/benke-man-blir-lycklig-av-att-hora-en-traffande-beskrivning-3479/

På Stan-bloggen

Benke: Man blir lycklig av att höra en träffande beskrivning

Rätta artikel

En kompis brukar prata om ”benämningens makt”. Vad det handlar om i korthet är att om man kommer på ett bra och träffande uttryck för någonting, då sitter det där. En benämning av någonting som tidigare inte haft någon benämning, eller om det har haft en så kommer man på en vassare och lämnar den gamla långt bakom sig. Det är med andra ord som att slå ett nytt rekord, och eftersom kompisen både är sportdåre och författare så får man väl säga att han hamnat på rätt plats.

I en av sina böcker lyckades han beskriva norrlänningarnas sätt att säga ja: ”Sjo, på inandning” skrev han, och även om jag i efterhand kan tycka att det där ”på inandning” är lite fusk så är det svårt att komma på något bättre.

Jag brukar aldrig berätta för någon vad jag skriver om, men det är en lättnad att ibland kunna hejda sig i arbetet och ringa kompisen och bara säga:
– Hör här: ”En solkatt glider över fasaden, ett fönster stängs någonstans, det låter som ett förstulet trumslag.”
– Snyggt, säger han.
Sedan är det inte mer.

Men benämningens makt kan också vara fasansfull. Fråga alla som har blivit mobbade. Sånt där pågår högt upp i åldrarna och lönegraderna. Jag fick häromveckan höra ett öknamn som en kompis hade fått av en ryktbar kulturmobbare för några år sedan. Mina sympatier ligger givetvis hos min kompis, men öknamnet har fastnat som en kardborre i bakhuvudet, det har kletat sig fast i mitt referensbibliotek och i värsta fall kommer det alltid att finnas där.

Det otäcka är att man blir lycklig av att höra en träffande beskrivning. Man vill sprida den vidare. Som det där öknamnet. Jag har berättat det för tre fyra till. Naturligtvis som ett sätt att hålla fram vilket svin kulturmobbaren är. Men öknamnet har kardborrat sig fast i ytterligare några medvetanden.
Förra sommaren satt vi och fikade med en bekant till H som jobbar i vårdsvängen och samtalet struttade omkring lite julislött, (ah, benämningens makt ...) från en film på tv i går till skådisens botox och sen började vi prata om så kallad intimkirurgi, alltså att enstaka män men mestadels kvinnor är missnöjda med hur de ser ut Där Nere och uppdrar åt en kirurg att hyfsa till allting.

Jag skakade på huvudet och sa något föga förvånande men uppriktigt menat, något i stil med att Hur Är Det Meningen Att Man Ska Se Ut Då, liksom Vad Är Idealet Egentligen, och det vanliga hade varit att H:s bekant hade skakat på huvudet och stämt in i ockandet och ackandet, men han förvånade mig genom att raskt berätta att han hade träffat en intimkirurg på en kongress en gång, och han visste precis hur en kvinna helst skulle se ut Där Nere:
– Man brukar säga att idealet är en ...
Och så sa han en maträtt. Och snacka om kardborre. Under lång tid därefter blev maträtten och det kvinnliga könsorganet oupplösligt förenade. Vilket var halvkul, både för maträtten och organet. Inte för att det är fel på någon av dem. De har bara inte med varandra att göra.

Jag skulle kunna nämna maträtten för er. Och det spelar ingen roll vad ni har för helylliga åsikter om intimkirurgi. Bilden skulle flytta in i era huvuden. Jag vet av hela mitt hjärta att om jag sprider den här bilden gör jag världen till ett aningen sämre ställe. Så jag skiter i det. Makten måste brytas.