Hoppa till innehållet

En utskrift från Dagens Nyheter, 2021-09-23 02:33

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/blogg/pa-stan/2011/04/15/hanna-ar-livet-harligare-om-man-inte-ar-forbannad-3510/

PÅ STAN-BLOGGEN

Hanna: Är livet härligare om man inte är förbannad?

En söndag i Karlstad släpper jag alla hämningar och skäller ut kyparn på den lilla rustika italiens­ka skitrestaurangen så att jag blir alldeles röd i ansiktet. Och jag slutar inte där. När jag inte ser ett spår av förståelse i den tjugoårige servitörens ansikte vänder jag mig till de övriga gästerna i lokalen och uppmanar dem att lägga ner besticken och resa sig upp och gå. Alla tittar på mig. Alla fortsätter att äta sin pizzasallad. Alla hatar mig. Allt är helt i sin ordning.
Men varför står jag på en rustik restaurang i Karlstad och gapar helt plötsligt? Jag är förvirrad och arg på ett sätt som jag sällan har varit tidigare, för jag brukar normalt inte reagera så hårt på dålig service. Mina krav har alltid varit förvånansvärt låga.
Inte nu längre.

Jag vet vad det beror på. Jag vet varför jag plötsligt tycker mig ha rätt att reagera. För någon månad sen tog jag en veckas ledigt och åkte i väg på semester. Charter till Jordanien. Varmt vatten och sol och ett tryggt hotell. Jag hade inte så mycket förväntningar, men så hamnade jag på världens trevligaste hotell i ett land där folk var vänliga och hjälpsamma. Herregud, det är en helt underbar känsla när folk vill att man ska ha det bra. Jag gick som på moln i en vecka. På hotellet, som var fint men inte alls snobbigt, var ambitionen att alla gäster skulle ha det så bra som möjligt hela tiden. Inget var något problem. Deras devis var att ge så mycket mer än de lovade. Inte tvärtom.
När jag bad servitören om receptet på foul, den där bönröran som jag brukade äta till frukost, då fick jag i stället ett dejt med köksmästaren, och så lagade vi den där bönröran tillsammans och han hade lagt upp alla ingredienser i små silverskålar så att det kändes som jag var med i ett matlagningsprogram. Sen lagade vi världens godaste foul tillsammans. Och här har vi den viktiga skillnaden. Hotellet har ju inget ansvar för att jag ska få lära mig laga inhemsk mat. Det förväntar jag mig inte heller. Jag hade blivit glad om jag bara fått receptet. Men nu blev jag i stället jättejätteglad och sprang med den där lilla varma skålen över stranden till min lilla varma kille som låg i dåsade i en solstol, och så åt vi den under parasollet och var helt saliga.

På den undermåliga lilla rustika restaurangen i Karlstad har man helt motsatt devis. Vi lovar massor, vi har vita dukar och en högtravande meny. Och det är väl okej på nåt sätt. Jag kan svälja den dåliga maten, för jag har ätit sån mat i hela mitt liv. Jag vet att den halstrade Vänergösen smakar gädda. Och att min mamma får en varm skål illa kokt pasta i knäet är verkligen inte hela världen, även om det känns så för henne just då. Men att de sen väljer att göra minsta möjliga för att rädda hela den här pinsamma situationen, hur snåla och oförstående de är, hur totalt ointresserade de är av att lösa någonting – det är hela jävla världen och det gör mig så arg att jag briserar mitt i allas söndagsmiddag. Det är mycket möjligt att jag överdriver. Antagligen överdriver jag.
Ibland önskar jag att jag aldrig hade åkt bort. Om jag bara hade stannat hemma så hade jag antagligen fortsatt att plocka överkokt spagetti från min mammas stretchjeans under en för alla behaglig tystnad.
Men sen så tänker jag: Är livet härligare om man inte är förbannad? Eller ger den där nyvunna ilskan en extra krydda till all skit som man stoppar i sig?