Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
På Stan-bloggen

Hanna:Den kvinnliga ­sexualiteten är som Karlstad.

Jag minns mitt första dildoparty som tre ­timmars ren och skär komedi. Det var i Karlstad, jag var kanske tjugo år, och det var hemma hos en av mina kolleger på redaktionen där jag jobbade då. Den högsta kvinnan på redaktionen, hon som hade hand om allt som männen inte orkade ta i.
De kvinnliga kollegerna var alla tio femton år äldre än jag, med sambo och barn. Vi åt små gurksmörgåsar och chips och drack billigt bubbel. När kvinnan med dildosarna anlände blev vi klädsamt fnittriga, och sen fortlöpte kvällen bland illgröna monsterpenisar som fästes på valfri yta med hjälp av en fiffig sugpropp. Vi bestämde oss för att sätta fast den på badrumskaklet och sen daskade vi till den så att den dallrade och så skrattade vi förtjust och lite lagom generat. Vi provsmakade glidmedel och jämförde penisringar som om vi aldrig hade gjort något annat. Vi var så frigjorda och vi tog ansvar för vår egen sexualitet. Men jag minns inte att någon köpte något. Det hade liksom varit lite pinigt. Allt som allt var det en ganska meningslös kväll, speciellt för henne som hade kånkat dit alla löspenisar och gick på provision.

Jag har tänkt så mycket på det där. Den förklädda stämningen på det där partyt. Att ingen av oss egentligen tog det på allvar. Vi satt liksom inte och kåtade upp oss över alla penisvarianter. Vi satt inte och planerade allt som vi skulle göra med dessa monstruösa attrapper så fort vi kom hem. Det var mer en social grej, ett slags självförtroendefest som inte hade särskilt mycket med sex att göra alls. Den kvinnliga sexualiteten är ingen mörk och mystisk kontinent, den är som Karlstad. Osjälvständig och snäll. Den kommer med gurksmörgåsar och Asti Cinzano, i goda väninnors lag. Den är socialt accepterad eftersom den är så himla gullig.

Det är tråkigt. Att det tog så lång tid för mig innan jag började knulla på riktigt, innan jag tog mitt eget sex på allvar. Samtidigt så tror jag att det är mycket lättare för mig nu än vad det är för många av männen i min omgivning.
För männen är mycket mer ensamma med sin sexualitet. Har ni hört talas om lösfittepartyn? Finns det ens såna tillställningar? Vill du gå på ett sånt? Hur skulle atmosfären vara hemma hos redaktionschefen (för det var naturligtvis en han) när han står och skivar rädisor till kvällens tilltugg, snart kommer grabbarna, vinet ligger på kylning och killen med lösfittorna kommer prick klockan nio. Kan ni se det framför er?

Jag kan inte det. Det är inte alls lika gulligt. Den manliga sexualiteten ses fortfarande som en drift, en medfödd hunger som ställer till det i världen, som dominerar och förstör. Den är på riktigt. Och därför är den på ett sätt så mycket mer tabubelagd än den kvinnliga.
Ingen höjer på ögonbrynen åt en dildo i en kvinnas byrålåda, men en man som köper sexleksaker är en pervers, ensam porrsurfare. Tänk vad PINIGT om någon av grabbarna skulle hitta en lösmus hemma hos dig. Förödande nästan. Det är så tråkigt.
I viss mån kan jag tycka att det är rätt tråkigt att omgivningen ser min sexualitet som något ytligt och ofarligt, men i dessa tider har jag ju ändå större nytta av det än tvärtom. Jag har ju fortfarande allt kvar att upptäcka. En gullig tjej är fortfarande den bästa förklädnaden.