Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-04-21 04:37

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/blogg/pa-stan/2011/10/21/hanna-nagonstans-svaljer-vi-det-vi-tror-pa-det-3850/

På Stan-bloggen

Hanna: Någonstans sväljer vi det. Vi tror på det

Rätta artikel

Jag får nog säga att mitt umgänge är väldigt heterosexuellt. Det finns inga regnbågsfamiljer i min absoluta närhet, och få av mina äldsta eller närmaste vänner har tvingats tampas med utanförskapet som automatiskt följer av att gilla samma. Jag har homosexuella vänner, men de är avvikande i min verklighet, jag vet inte hur jag ska förklara riktigt. De sticker liksom ut i min ensidiga bild av kärleken där man blir kär i någon av motsatt kön och sen gifter man sig och sen blir det barn. Så tänker jag att enklast går till. Fan vad banalt det ser ut i skrift. Fan vad banalt det är på riktigt!

Jag ligger i min säng, i området där alla är vita och ihop med folk av motsatt kön, och kollar repriser av ”Ensam mamma söker”. Och det är väl inget konstigt. Såna där program, att man ska hitta en partner i teve till varje pris oavsett om man är ensamstående med tre ungar eller lever isolerad på en bondgård har funnits ett tag nu och ingen tycker väl på riktigt att det är ett avslappnat och naturligt sätt att fly ensamheten? Det är klart att det är tillskruvat, krystat och iscensatt. Men ändå. Någonstans sväljer vi det. Vi tror på det.

Det dejtas över vita dukar, över vitt vin, över vita sandstränder. Nu senast i Ensam mamma söker bjöd ensampappan Martin hem en av sina beundrarinnor på middag tillsammans med sina barn. Och han frågar henne om hon är beredd att flytta till Stockholm för hans skull. Javisst, säger hon. Medan ungarna sitter och smågråter vid bordet, gillar inte det ena och gillar inte det andra men javisst hon är beredd att flytta 40 mil för en man som hon inte känner, javisst hon är beredd att gå in och ta på sig rollen som extramorsa, javisst inga problem. Martin är värd det, tror hon.

Och det kanske han är. Men det vet vi inte än, varken hon eller vi. Det konstiga är att vi sväljer det. Att vi sväljer att den heterosexuella relationen är det viktigaste av allt. Att det är så självklart att sträva efter den. Jag kan förstå om man först blir störtkär och därefter lägger allt åt sidan för att tillbringa varje vaken sekund med varandra, men när man först ger upp allt som är ens eget för att försöka sig på en relation, det är där jag inte hänger med. Och det är här det blir så tydligt att det handlar om heterosexuella relationer. För det är bara dem som man bör välja, oavsett omständigheter, för att det nog är bäst så.

Visst, på senare tid har homosexuella fått större utrymme i programmen, det har funnits några hästbondsbögar och flatfriherrinnor och även deras relationer följer naturligtvis normer. Men oftare ser man ett rum fullt av unga förväntansfulla tjejer som mest av allt vill leva ett liv på landet som bondhustru oavsett om bonden har mognad som en 11-åring, eller män som vill dejta en småbarnsmorsa till varje pris, gå in och ta ansvar, vara en manlig förebild för ungarna. Då är det relationen som kommer först. Inte kärleken. Och det är just heterosexualiteten som slinker ner så lätt, inget socker i botten, vi gapar alla hungrigt.

Kärlek, när jag tänker på det, är ofta någonting som händer trots att man inte vill. Något omvälvande som riskerar att ödelägga hela ens värld om man bara låter den, men man måste låta den, man har inget val. Som jag kan tänka mig ett det var för min flatkompis första gången hon blev kär i en tjej. Jag får inga såna vibbar vid bordet hemma hos ensamma pappan Martin.