Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-04-23 02:22

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/blogg/pa-stan/2011/10/28/benke-jag-vet-inte-jag-orkar-inte-lat-mig-vara/

På Stan-bloggen

Benke: Jag vet inte. Jag orkar inte. Låt mig vara.

Rätta artikel

Det händer mitt under galopperande bokmässa. Jag sitter med heltäckande hörlurar och ska i direktsändning i kulturradion debattera den ständigt lika rafflande frågan om Man Får Skriva Fiktivt Om Personer Som Funnits På Riktivt, jag menar på Riktigt, och plötsligt stannar tiden och jag vill bara säga:

Jag vet inte. Jag orkar inte. Låt mig vara.

Tänk om man aldrig uttryckte en åsikt som inte var intellektuellt och känslomässigt färdigkokt.

Det stod en recension av Per Ahlmarks memoarer i tidningen. Jag höll upp den för H med ett flin. Jag behövde inte säga någonting. Det roliga var utrymmet. Bilden. Per Ahlmarks memoarer förlänades ett utrymme som om Astrid Lindgren hade krafsat sig upp ur graven och skrivit en fortsättning på Bröderna Lejonhjärta. Det tyckte jag var komiskt. Eftersom Per Ahlmark är en dårfink. Och det vet väl alla.

Några dagar senare skriver Erik Helmerson på denna tidnings ledarsida om Per Ahlmarks memoarer. Men det finns inte minsta tillstymmelse till flinighet i texten. Helmerson redogör för hur Ahlmark alltid varit ofin nog att gå till läggen och gräva fram utomordentligt pinsamma saker som framträdande svenska intellektuella har sagt. Typ att hylla diktaturer. Ahlmark har namngivit varenda pajsare som suttit och groggat på ambassader och vänskapsförbund och rutinmässigt krökt rygg och inte velat förstöra stämningen genom att påtala nackskotten och saltgruvorna och mentalsjukhusen.

Ahlmark har genom åren rutinmässigt avfärdats som dårfink, också av mig, visserligen inte offentligt (eller vad vet jag? Man hinner blubba ur sig en del under trettio år), men i vardagsfliniga situationer som nyss med H och tidningen.

Därigenom har jag anslutit mig till en lång och inte särskilt hedrande tradition att stämpla politiskt avvikande röster som dårfinkar och sinnessjuka. På den gamla och inte vidare goda Sovjettiden gick man mer handgripligt till väga och spärrade in politiskt obekväma figurer på hispan.

Det intressanta med Ahlmark är att han mycket väl kan ha sina dårfinkiga sidor, SAMTIDIGT som han också kan ha gjort ovärderlig nytta som visselblåsare och partypajare.

Klarar vi det? Eller blir det för många bollar att hålla i luften?

Det är såna lirare man vill se filmer om.

Jag blir så utomordentligt dyster till sinnes när jag tänker på alla åsikter jag har gett uttryck för i mina dagar, utan att egentligen ha förankrat dem här inne. Jag har bara doppat öglan i såpvattnet och hållit upp den i luften. Vinden har skött resten. En vacker sträng av bubblor.

Man söker skydd bakom människor vars omdöme man litar på, eller som man inbillar sig har en tvärsäkerhet som man önskar att man själv hade. Det kan vara en kompis, det kan vara någon snajdig röst i kulturradion, det kan vara ens storebrorsa. När jag växte upp lyssnade jag på mina äldre syskon, sådär som man gör, och tog intryck av sånt de tyckte bra respektive illa om. Jag kunde gå långt i att sörpla i mig deras åsikter och sen satt de där, maskineriet var igång och man behövde aldrig utstå skammen eller rättare sagt tristessen att stå där utan en schvungig åsikt utan man njöt av att hissa och dissa med samma sorglöshet.

Åren gick och blev decennier, och plötsligt kan jag upptäcka att den där författaren som jag rutinmässigt snörpat åt skriver riktigt bra böcker och har så gjort hela tiden. Men jag höll alltför ängsligt fast vid min tunna åsiktskostym för att våga upptäcka det.

Per Ahlmark då...?

Jag vet inte.