Hanna: När det blev lunch smet jag iväg innan han hann lägga beslag på mig

En sommar när jag vikade här på DN hände något fantastiskt. Jag och fyra andra unga tjejer, som också vikade på olika avdelningar på tidningen, brukade samlas för att luncha och prata av oss. Vi kom bra överens och hade massor att prata om, vi kände trygghet i varandras sällskap och gav varandra ett slags lugn. Luncherna var en skön ventil i all vår osäkerhet och vilja att vara till lags på jobbet och rädslan för att misslyckas.

Snart diskuterade vi inte bara jobbet, livet utanför och kärleken avhandlades också. Vi pratade även om hur vi hade kommit över våra åtråvärda vikariat. Det visade sig snart att vi alla hade samma historia.

Vi hade alla blivit anställda av samma manliga chef. Vi hade alla blivit ledda att tro att detta vikariat bara var början på något annat, något mycket större, som han skulle hjälpa oss med. Han hade planer för oss. Och han ville gärna diskutera de här planerna, gärna efter jobbet, gärna över en öl.

Innan jag ens började jobba ringde han mig ofta om kvällarna för att planera. Vi pratade i timmar. Jag ville hålla mig väl med honom av förståeliga skäl, att få jobba på DN var liksom värsta drömmen, snälla ta mig till Stockholm, sätt min byline i DN, jag gör vad som helst! Jag ville också vara fördomsfri. Jag ville inte dra öronen åt mig bara för han var en manlig chef. Hade jag reagerat misstänksamt på en kvinnlig dito som ringde mig och förde engagerade samtal? Nej. Världen är en förunderlig plats tänkte jag och det är underbart att bli överraskad! Så räknade jag dagarna till jag skulle få ett alldeles eget passerkort.

Problemen började redan samma dag och den sommaren tillbringade jag med att värja mig från hans inviter, ljuga ihop tänkbara ursäkter till varför jag inte kunde dricka öl med honom efter jobbet för att han ville diskutera min senaste artikel. Hans ilska och frustration över mitt avståndstagande blev allt obehagligare. Jag ville knappt vara i samma rum som honom. När det blev lunch smet jag iväg innan han hann lägga beslag på mig.

Och på de där luncherna smög det ju så småningom fram. Det var inte bara jag! Han hade gjort exakt samma sak med alla oss som satt vi det där bordet.

Han anställde bara unga söta tjejer, han lovade guld och gröna skogar mot ett litet blygsamt utbyte - vårt sällskap och vår lojalitet. När vi började nysta i det så såg vi strukturen, och det blev lättare att se vems fel det var. Det var inte mitt, för att jag hade haft genomskinlig t-shirt, eller för att jag hade varit för trevlig mot honom den där gången. Det var han som var oprofessionell, och han var vår chef.

När Stora Journalistpriset delades ut förra torsdagen i kategorin Förnyare hände något historiskt, banne mig. Johanna Koljonen och Sofia Miriamsdotter vann priset för något till synes så enkelt som en så kallad hashtag på Twitter. Tanken bakom var att belysa tveksamma sexuella erfarenheter, och att folk som hade varit med om något som gnagde och skavde men som kanske inte skulle kategoriseras som våldtäkt skulle få någonstans att prata av sig.

Kritiken lät inte vänta på sig. En twittertråd vinner Sveriges mest prestigefulla journalistpris? Nähähädu!

Men jag är så glad att folk har börjat prata med varandra. När man pratar med varandra ser man att man är en del av något som är mycket större. Och när man pratar med varandra så vågar man gå till facket, för då är man inte ensam. Då står inte bara mitt ord mot hans. Jag är så glad att vi pratade med varandra för annars hade jag inte stått ut den där sommaren.

FOTNOT: Chefen i fråga arbetar inte längre på Dagens Nyheter.